En alldeles, alldeles underbar roman

Jag har läst ännu en bok av Elizabeth Gilbert, en av mina favoritförfattare. Hennes två tidigare böcker på svenska är självbiografiska, men det här är en mustig och alldeles, alldeles underbar roman som jag fått mitt lokala bibliotek att ta in på engelska, vilket kändes väldigt trevligt (även om de tog in den med ”stor stil” vilket gjorde att det boken var mer tegelsten än den hade behövt vara för min del). Det är en sån bok som jag antagligen inte alls skulle läst om det inte varit en för mig känd författare som skrivit den, men som jag nu är extremt tacksam för att ha fått uppleva. Tacksamhet är förresten något jag verkligen känt mycket av denna helg.

The Signature of All Things

The Signature of all things är lite som en blandning av en klassisk Jane Austen och den exotiska och lite skrämmande Wide Sargasso Sea. Gilbert har lagt ner mycket möda på research och att hitta rätt ”lite gammaldags” ton, och jag tycker hon lyckats alldeles utmärkt. Hon berättar om Alma Whittakers liv, men börjar redan med hennes pappas dramatiska resa från att vara en fattig trädgårdsmästares son i England, till tjuv, affärsman, äventyrsresande och senare en av de rikaste männen i den nya amerikanska staden Philadelphia. Sedan får vi följa en ung kvinnas uppväxt i början av 1800-talet. Till skillnad från sin far, som egentligen bara är ett obildat råskinn med näsa för pengar, får Alma en utbildning som skulle tynga vilket annat barn som helst. Men Alma är vetgirig, lättlärd och villig att ständigt utmana sig själv och andra. Ensam tar hon sig ann sin värld. Hon är rädd för de anställdas barn, och umgås helst med sin ponny, som ständigt följer henne på upptäcktsfärder runt om på ägorna.

Så småningom blir Alma botanist, och börjar forska och skriva om en växt som ingen annan intresserat sig för tidigare: mossa.

Alma törstar efter kärlek, fortsätter söka svar på sina många frågor och tar hand om sin pappas affärer mer och mer ju äldre hon blir. Jag vill inte avslöja för mycket av intrigen, men precis som det ska vara i riktigt bra böcker erbjuder den här romanen flera avslöjanden där läsaren, liksom Alma, får sina bestämda åsikter satta i gungning.

Boken är som sagt en upplevelse, ett äventyr. Jag älskar den högtidliga stilen, och den torra humorn. Språket. Beskrivningarna. Det underbart feministiska stråket som nästan bara skymtar fram. Almas kärlek till mossorna, den underliggande passionen, de historiska referenserna, inte minst dem till Charles Darwin – en annan av mina favoriter. Och en adopterad syster som står upp både för slavarnas rättigheter och för vikten av att ha belägg för sina påstått vetenskapliga uttalanden.

Helt enkelt en alldeles, alldeles underbar roman.

Publicerat i Litteratur | Taggat | Stängt för kommentarer

Visuell dagbok

puzzle me

Det allra tråkigaste med konstvärlden är att så få känner sig involverade i den, som om konst inte hade med vardagen att göra på något sätt. Och för de flesta är det säkert så. Man lever sitt liv och skyndar mellan jobb och TV utan att ta sig tid för sin kreativitet. Men det är synd tycker jag. För färg, form och skapande är en glädjekälla som är outsinlig. Fler borde dyka ner i den. Jag dök ner för några år sedan, och jag har inte kommit upp ännu!

Du behöver inte ha en konstutbildning för att vara kreativ eller konstnärlig. Och du behöver definitivt inte arbeta som konstnär för att njuta av att fylla skapandets magi. Skaffa bara en visuell dagbok. En anteckningsbok, vilken som helst. Och börja rita, klottra, kladda, skriva.

Jag började för många år sedan och är för alltid fast. I mina visuella dagböcker är precis allt tillåtet. Kanske är det därför det är en av mina favoritplatser att vara på?

Ju fler anteckningsböcker jag fyllt med collage, ord och färg ju mer rätt har konst känts för mig. Det har blivit en del av mitt liv helt enkelt. Och jag älskar min konst – vad nu konst är, det kan man ju också fråga sig. I en artikel i DN, Dagböcker i bild gör vardagen till konst, skriver Tomas Lidman (fil dr i historia) om den visuella dagboken. Förra året gav han tydligen ut boken Dagboken som konst. Den ska jag låna på bibblan nästa vecka.

Om den visuella dagbokens kreatörer skriver han bland annat:

För de flesta är verksamheten lustfylld och man gör det för att det är roligt. Flera vittnar om sitt behov av att arbeta med dagboken, att den utgör en del av skapelseprocessen och är en förutsättning för den övriga konstnärliga verksamheten. De flesta inspireras av ögonblicket och måste omedelbart teckna ned vad som för tillfället hände omkring dem.

Jag håller helt med. Jag är en av dessa människor, och det är jag mycket glad för.

Publicerat i Kreativitet | Taggat , | Stängt för kommentarer

Att ramla omkull

På håll ser det ut som det hänt en olycka. Det är en man som ramlat mitt i körbanan. Han halvsitter och sedan ser jag på håll hur han kravlar sig fram på alla fyra, vinglar till och försöker komma upp med stöd av trottoarkanten. Två bilar passerar åt andra hållet, en kille på cykel svischar förbi och på andra sidan gatan går en person, som liksom jag är ute och promenerar denna höstgrå vinterdag. Ingen stannar. Minst fem personer ser att allt inte står rätt till med den här mannen, men ingen stannar.

Hans annars fräscha jeans och jacka har blivit bruna av modd där han slagit i asfalten. Han påminner om en sköldpadda som hamnat på rygg och inte kan komma runt. Envist försöker han få balans, men misslyckas.

Den enda som närmar sig honom, för att fråga om han behöver hjälp, är jag. Han är tydligt berusad och kan knappt ta sig upp från marken. Jag tar tag i hans bastanta arm och ger honom stöd så att han ska komma upp, bort från gatan och fram till slänten intill där han slår sig ner med sin mp3-spelare bredvid sig. Han medger att han druckit, men vill inte ringa någon och inte ha någon vidare hjälp. Han värjer sig, sätter händerna framför munnen, som om han mådde illa eller var förvånad över sig själv.

Och jag känner mig så hjälplöst ensam och arg. Jag vill inte att den här mannen ska vara här, vinglig och fullständigt plakat mitt på dagen. Jag vill inte vara den enda människan i hela världen som ser honom. Jag önskar intensivt att jag inte gått just den här vägen just i dag. Jag vill också blunda och vända bort huvudet. Jag behöver inte ta del av hans problem, hans misär, hans fall till marken. Jag har massor av egna problem och saker att ta itu med, idag och varje dag. Jag kände mig inte speciellt glad innan vi träffades, men nu känns det som om jag fått ett klubbslag rakt i magen. Tack så mycket för det, främling.

När jag inte kan göra mer måste jag gå vidare. För jag tänker inte följa honom hem, och jag är inte säker på om jag borde ringa polisen. Jag uppmanar honom bara att gå hem och nyktra till. Sedan vänder jag på klacken och fortsätter åt det håll jag var på väg.
Otydligt och sluddrigt säger han:

– Men… vad du är snäll då, men.. vad du är… snäll då…

– Ja, kanske det svarar jag. Jag gillar bara inte att du ska ligga så där. Ta hand om dig istället nu.

När jag går torkar jag ilsket bort ännu en tår från min kind. Även om vi helst av allt vill gå omkring och blunda hinner sanningen ibland upp oss. Det går helt enkelt inte att fly från vetskapen om att världen är hård. Att världen är en förbannat svår plats att leva på. Vem som helst kan tappa balansen, ramla omkull och behöva hjälp. Och ibland är det helt omöjligt att ta sig upp på egen hand.

Publicerat i Betraktelser | Taggat | Stängt för kommentarer

Besök i en dystopisk värld

Gray ground

När jag i juni förra året skrev om böcker som existerar i ett sammanhang (kontext) var tanken att följa upp det med ett par inlägg om dessa olika teman, men tanken blev hängande och hänger än. Ett tema jag sett i mitt eget läsande är dystopier, en genre som fascinerar (och skrämmer) mig.

En dystopi är motsatsen till drömsamhället, utopin. Det är en negativ samhällsvision porträtterat i diverse romaner som ofta handlar om en skrämmande framtid där de styrande bestämmer vad folket ska göra, tänka och ibland till och med känna…

Enligt wikipedia kommer ordet dystopi från grekiskans δυσ- och τόπος (diotopos), som sammansatt betyder ”dålig plats”. Ett dystopiskt samhälle är verkligen en dålig plats att befinna sig på, men när det sker via böcker (eller film) känns de uppmålade bilderna mer som varningar om vad som skulle kunna hända, och ibland i och för sig, som löften om det oundvikliga.

Det otäckaste med en dystopi är kanske att de baseras på verkligheten, så som det ser ut i dagens samhälle (fast värre) eller genom framtidsvisioner som i ljuset av vetenskap och forskning verkar troliga utgångar (om vi inte genom etiska lagar reglerar utvecklingen). Krig, ondska, miljöhot, skrupulösa politiker och skrämmande dödliga sjukdomar finns redan, i dystopin överdrivs de tills nästan hela mänskligheten utrotats.

Förra året läste jag, bland flera andra dystopier, ”The Passage” (som nu även finns i svensk översättning) av Justin Cronin. Hans dystopi innehåller alla de mest skrämmande elementen som går att föreställa sig. I boken har vi (mänskligheten) i princip lyckats utrota oss själva. De fåtal människor som fortfarande lever kan bara överleva så länge de sista generatorerna håller liv i elektriciteten, ljuset. Utanför det inhägnade reservatet döljer sig det skrämmande och obegripliga hotet, ”de andra”. Det är sjuka varelser, smittade genom vampyrliknande bett, som kommer i grupp så fort mörkret faller och river sönder allt i sin väg. Människorna i reservatet har levt där så länge att de helt tappat tron på en räddning. Kanske finns det inte ens några andra människor kvar på planeten längre?

Samtidigt som vi får följa människornas kamp i reservatet spelas en annan historia upp där vi får bakgrunden till sjukdomen, som inte uppstått av sig själv utan i ett laboratorium (förstås). Och vi möter Amy, personen som kanske, på något sätt, ska kunna ”rädda världen”. Hon är bara en liten, oälskad flicka som själv inte har en aning om sitt syfte. Jag förvirras verkligen av blandning av vetenskap, folktro, övernaturliga fenomen, nutida referenser och science-fiction i den här boken, men jag gillar det också. Jag gillar att jag inte riktigt vet vad som är vad. Jag gillar den ödesdigra stämningen som nästan gör att jag får ont i magen. Och hoppet, åh vad jag gillar att det ändå finns någon slags hopp inkilat i boken.

Kanske gillar jag dystopier eftersom de ger mig perspektiv på världen. Så hemskt som det målas upp i romaner är det ju sällan i verkligheten, även om mycket av det som rapporteras om i nyheterna är nog så hemskt. Det är kanske anledningen till att vi älskar att läsa om alla möjliga beskrivningar av hemskheter? Det är skönt, eftersom det inte gäller mitt eget liv… Böcker är en utflykt in i något annat, men inte en flykt… Det är otroligt spännande att få försvinna in i någon annans tillvaro och liv, vare sig det är bra eller dåligt – eller katastrofalt.

Publicerat i Litteratur | Taggat , | Stängt för kommentarer

Oväntad snölängtan

Vinterväglag foto Hanna Andersson

Jag har länge längtat efter att resa. Att få resa bort någon annanstans, nästan vart som helst, bara slippa vara här. Men resor kräver pengar, tid, energi och lust att planera framåt. En av livets stora mysterier är varför dessa saker så sällan sammanfallit i mitt liv. Jag har i år börjat förstå delar av det här mysteriet, men det är ändå svårt att acceptera. Och för mig personligen är tid och pengar något som jag inte alls lyckats synkronisera.

När jag väl tjänar pengar har jag inte tid att resa bort, inte möjlighet att ta semester. Och när jag inte har något jobb vågar jag inte använda de pengar jag faktiskt sparat ihop, rädd för att det inte ska räcka i vardagen när jag väl kommer hem. Ständigt orolig för att inflödet ska sina. Att inte vara fast anställd har sina nackdelar, inte bara påfrestande ekonomiskt och psykiskt, utan även när man försöker planera sitt liv.

Jag drömmer om att åka någonstans där det är riktigt varmt och soligt. Att få sitta i en stol på ett café, dricka en latte och skriva i flera timmar. Gå på fotopromenad i en främmande stad, vända näsan mot solen och känna dess värme sprida sig genom kroppen. Det är en grå vinter och min längtan blir intensivare då.

Plötsligt längtar jag också efter snö. Mycket snö, knarrande, vit, gnistrande snö. Denna längtan kom över mig ganska oväntat idag. Kanske för att det inte synts till så mycket snö i år? Kanske för att jag stängt hjärtat för fjällvärlden under så många år? Skog, berg, natur, träd. Det finns kvar där ute, men jag ser dem inte.

Men kanske är det som jag längtar efter allra mest just förändring.

Publicerat i Betraktelser | Taggat | Stängt för kommentarer

Katter i litteraturen

Gubbe och katt en bok om en katt

För den som inte haft katt kan det nog tyckas omöjligt att någon skulle kunna skriva en hel bok om en enda liten katt. För den som inte gillar katter helt omöjligt att läsa dylik bok. Men för mig är det inte alls konstigt. Jag skulle kunna skriva en hel roman om min katt Smilla. När hon flyttade in hos mig för ett par år sedan läste jag i princip allt jag kom över om katter, både handböcker, artiklar och noveller. Speciellt mycket gillade jag vetenskapligt baserade böcker som beskriver hur otroligt fascinerande katten är. Om hur morrhåren fungerar, hur deras sinnen skiljer sig från våra – och varför katter beter sig som de gör. Spännande läsning.

I födelsedagspresent i år fick jag en gullig och verklighetsbaserad kärlekshistoria om en man som verkligen inte tänkt sig skaffa katt, och en katt som ändå bestämt sig för att flytta in. Och hur svårt det kan vara att motstå en katt, vare sig man vill eller inte. Fint illustrerad av Ane Gustavsson.

I början sa jag att Smilla var ”begagnad” eller ”second hand”, köpt på annons då hon var 1,5 år gammal. Hon kom från ett par som inte kunde eller ville behålla henne, och kanske är det därför jag är extra svag för alla de övergivna katter som Sverige, och världen, svämmas över av.

Själv är jag numera kattlös. För min katt bor numera lyxigare än vad jag gör, i en stor villa med trädgård och omkringliggande revir bestående av andras gräsmattor, rabatter och lite skogsområden. Där strövar hon ensam runt hela dagarna på jakt efter något litet och oskyldigt att döda.

Dagens boktips: Gubbe och katt av Nils Uddenberg.

 

Publicerat i Litteratur | Taggat , , | Stängt för kommentarer

En ny kamera i mitt liv

Hello new love!

Eftersom nästa vecka är Week in the Life bestämde jag mig nyligen för att äntligen slå till och köpa mig en ny kamera. Så i dag efter jobbet gick jag in på Japanfoto och gjorde ett inköp. Ett sånt stort inköp gör mig lite nervös, för tänk om det blir… fel?

Jag tror min rädsla för större inköp har att göra med det faktum att jag så länge levt så snålt jag bara kunnat. Det gör att de här stora köpen dröjer och förhalas, helst ska de helt glömmas bort – trots att de i flertalet fall, med stor säkerhet, skulle leda mig mot ett bättre liv. Jag har glömt bort att det är okej att unna sig saker ibland. Jag har glömt bort vad som är viktigt, för mig.

Inte för att shopping gör livet bättre, utan för att vissa saker, de som används ofta och underlättar den sortens liv man vill leva, gör det. Faktiskt. Och för mig är kameran en förlängd arm, min kompanjon, min bästa vän.

Jag borde köpt en ny kamera för tre år sedan, minst. Istället tvekade jag hur länge som helst och bestämde mig sedan för att köpa ett nytt objektiv till den gamla kameran. Ett 50 mm objektiv som tar helt underbara porträttbilder. Men ändå, det har begränsat vad och hur jag kan fotografera. Det har begränsat mig och min känsla av lycka. Så i dag var det dags för en ny kamera, en ny kärlek, att komma in i mitt liv. Det känns helt rätt.

Förra årets projekt En vecka i livet, som går ut på att dokumentera vardagen i sju dagar, använde jag mestadels min händiga lilla Ixus-kamera. Och även om jag gillar den går bildkvalitén inte att jämföra. Inte heller känslan av att hålla i en kompaktkamera är den samma som att fotografera med en ”riktig kamera”! Det är ren och skär lycka att med lätthet kunna ta den sortens bilder jag vill ta. Den sortens bilder jag vill spara, dela och arkivera. Att höra klicket i kameran. Att för en sekund se resultatet av pekfingrets tryck på utlösaren. Millisekunden som fastnar… Det är magi, självklart. Och för mig, som fotograferar i princip varje dag, är det vardagslycka.

Nya möjligheter öppnar sig när man ger dem chansen. Undrar vilka stunder av lycka jag och min nya kamera kommer att få uppleva tillsammans?

Publicerat i Betraktelser | Taggat , , , | Stängt för kommentarer

Broderi, brodera, broderalla

Jeans Skirt Stitches 5

I vintras bestämde jag mig för att göra en jeanskjol av mina gamla jeans, byxor som jag inte kunnat ha på mig ute bland folk på flera år eftersom de till slut var mer hål än något annat. På vissa ställen är jeanstyget fortfarande tjockt, men på andra ställen väldigt mjukt och nött. Jag klippte av benen och har sedan ganska slumpmässigt sytt på jeansbitar för att få till en kjolform. Jag har sytt i ett sprund mellan byxbenen fram, och dekorerat lite här och där med stygn.

Jag har sytt ihop kjolen helt för hand. Jag tycker om att sy för hand. Jag tycker om det handgjorda, det personligt omgjorda och det återanvända i min kjol.

I vinter har jag har suttit i soffan och tittat på tv-serier och sytt och sytt. Några gånger har jag lagt ut kjolen på golvet och nålat på några fler bitar nertill vid fållen för att jämna till kanten. Jag har även provat och snurrat runt framför spegeln, kollat om fallet skulle fungera. Sedan har jag kurat ihop mig i soffan och trätt min nål med ännu en lagom lång bit pärlgarn. Och sedan sytt några stygn till.

Idag på Världsbroderidagen har jag haft min kjol på mig. Det kändes helt rätt.

Fler bilder här.

Publicerat i Textilt skapande | Taggat , , | Stängt för kommentarer

Det är så bra med mig, för jag kan så mycket

Broderiakademins medlemstidning

Idag tog jag mig äntligen samman och lade upp motivering och namn på Broderiakademins stipendiater, två stycken i år. Det är något som enligt vissa borde skett i början av juni när de fick sina diplom. Diplom, som för den delen också designats av undertecknad. Att det inte kommit upp tidigare berodde på att jag var tvungen att andas lite för mig själv ett tag. Det blev helt enkelt lite mycket Broderiakademirelat fix under våren. Jag är inte bara med i styrelsen utan även i jubileumsgruppen och tidningsredaktionen, och förutom det är jag alltså ansvarig för hemsidan också. För för att citera Lotta på Bråkmakargatan:

Det är så bra med mig, för jag kan så mycket.

Bara för att man kan mycket behöver man ju inte göra allt, det vet jag. Men anledningen till att jag ”kan” det jag kan är förstås att jag tycker det jag gör är roligt. I början kunde jag inget av det jag kan idag, men ju mer jag håller på ju mer har jag lärt mig. Och jag älskar att hålla på med just detta; fotografering, redigering, bildbehandling, skrivande och nu på senare tid även layout. Det är bland det roligaste jag vet att ”sätta ihop” allt detta till någon slags helhet. Det kan man kan göra när man skapar en bok, en tidning eller ett blogginlägg. Det är inte konstigt att jag fortsätter fortsätta.

Det roligaste med att vara redaktör för Broderiakademin är att jag får pyssla inte bara med text och bild utan med text och bild som handlar om just det som jag är intresserad av. Jag kan tycka att fotografering i allmänhet är roligt, men när man får jobba med bilder som visar upp en kreativ process, ofta i härligt glada färger och former, är det ännu lite roligare.

Efter alla intensiva timmar framför datorn med boken Broderade berättelser blev det bara tid att dra efter andan innan det var dags att göra medlemstidningen! Och denna gång tog jag äntligen steget och gjorde layouten själv, något vi tidigare lejt ut. Det vill säga det var jag som bestämde färger och typsnitt, var och hur texterna skulle presenteras på varje sida, i vilken ordning och med vilka bilder.

Jag har länge velat ta det här ansvaret, men jag har känt mig mycket mer osäker än citat från Lotta på Bråkmarkargatan skvallrar om. Det är skrämmande att ”ta steget ut” utan skyddsnät. Att ta ansvar över kontakten med skribenter och tryckeriet, att vara ansvarig för eventuella tryckfel eller förseningar. Att ha disciplin att arbeta timme efter timme hemifrån, utan att ha någon i närheten att bolla med. Men det var skönt att äntligen våga försöka – och det gick i land.

Att ta ansvar för den här processen, från början till slut, har fått mig att växa. Jag är minst tre millimeter längre än jag var för ett halvår sedan. Det märks inte alltid, men när dagsformen är god och jag sträcker på mig tror jag det syns. Lite grann.

Publicerat i Betraktelser | Taggat , , | Stängt för kommentarer

I sitt sammanhang

inside with text

Det verkar det som om de böcker jag läser hänger ihop. Som om den roman jag läser nu följer en nyligen utläst bok som har samma tema. Att boken på något sätt hör samman med den tidigare. Som om jag medvetet valt att läsa ett speciellt tema, fast jag inte gjort det. Inte denna gång.

Ibland, eller ganska ofta, gör slumpen så. Sätter ihop det ena med det andra. Då kan man bara hänga med och vara tacksam. Tacksam för universums snillerikedom. För det är intressant att se hur saker och ting hänger ihop tycker jag. Hur tankarna vävs samman när man återigen anländer till samma plats, bildligt eller till en bokstavligt beskriven ort, men genom en ny författares ögon.

Jag skrev nyligen en artikel med ordet ”kontext” i rubriken, men jag tror den blev ändrad och slutligen fick heta något med ”sammanhang” istället. Sak samma, ordet kontext betyder ju omständigheter, sammanhang, omgivning, eller övergripande situation.

Ordet fortsätter fascinera mig, i vilket sammanhang det än återfinns i, men speciellt när det gäller böcker. Det hänger samman med ett av mina favoritbegrepp inom litteraturvetenskapen: intertextualitet. Det är en term inom litteraturvetenskapen som hänvisar till att ingen text står för sig själv, utan ingår i ett nät av relationer till andra texter. Ett ord som på ett sätt faktiskt innehåller anledningen till att studera.

Genom att studera kan man sätta enskilda händelser i ett sammanhang. Det är omöjligt att förstå någonting om man bara har enskilda pusselbitar av helheten. Först när bitarna bildar en helhet kan man börja ana hur påverkade vi alla är av det som hänt tidigare.

Intertextualitet är när det ena hänger ihop med det andra. Det som bygger vidare på eller har en relation till nästa sak. Kanske är det alltid så i böckernas värld. De böcker som skrevs förra året bygger vidare på en tradition av böcker och skrivande som är hundratals år gammal, vare sig författaren, eller för den delen läsaren, vet om det eller inte. Kontexten finns alltid där, men bara om man känner till den avslöjar den något intressant. Just det tycker jag om. Att jag genom att ha läst en bok förstår nästa bättre.

Kontext är ett spännande pussel som aldrig tar slut. Det utesluter bara den som inte är intresserad nog att gräva sig in i lagren av kunskap.

Publicerat i Litteratur | Taggat , , | Stängt för kommentarer