Regler om meningar

Jag hittade ett löst papper från journalistutbildningen i en låda. Kanske anteckningar från svenskundervisningen med Mattias, jag minns inte. Där kan man i alla fall läsa dessa regler om hur man bygger upp meningar:

  1. Varje mening bör bilda en för tanken sammanhängande enhet.
  2. Meningarna bör vara varierade, både när det gäller längd och struktur.
  3. Meningarna bör vara förknippade med varandra.

Det låter väldigt vetenskapligt när man gör regler av språket. Grammatik är ju en efterhandskonstruktion, inte ett regelverk som skapat någonting. Men visst det låter ju vettigt, att en textmassa gärna får ha ett logiskt flöde så att läsaren kan följa med i texten. De uppstyltade reglerna fick mig att tänka på Aristoteles bok Poetik (som skrevs ungefär 300 före Kristus).

Det var ett par år sedan jag läste den, men då skrev jag: Aristoteles definierar vilka som skall kallas diktare; jo, de som efterbildar verkligheten. Inte ens om man skriver om medicin på vers skall man kallas diktare minsann! Han berättar om orsakerna till att diktkonsten tillkommit; det är för att vi människor finner nöje i att efterbilda, för att vi drar våra första lärdomar genom att efterbilda (barnet härmar sin moders tal) och för att vi njuter av att lära oss nya saker. Så sant som det är nedtecknat.

Så här definierar Aristoteles en pjäs som för att kallas pjäs måste ha en hel och avslutad handling:

Helt är det som har början, mitt och slut. En början är det som inte nödvändigt följer efter något annat, men efter vilket något annat naturligen är eller händer. Ett slut är däremot det som naturligen följer efter något annat, antingen nödvändigt eller för det mesta, men efter vilket inget annat följer. Mitt är det som både följer efter något annat och följs av något annat.

Dramat skildrar inte det som hänt, utan vad som sannolikt skall hända; ”diktningen säger det allmängiltiga; historieskrivningen det enskilda.” Det sannolika är alltså inte samma sak som det som faktiskt händer i verkligheten, det är viktigt och påpekas flera gånger av den gode Aristoteles. Hans underbara definitioner av ord förhöjer det annars ganska trista ämnet. Så här skriver han i kapitel 21 som handlar om ord:

Ett ord är antingen allmänt vedertaget eller ovanligt […] Med allmänt vedertaget menar jag ett ord som används av alla, med ovanligt ett som används av andra; det är alltså uppenbart att ett och samma ord kan vara både allmänt vedertaget och ovanligt, men inte för samma människor.