Symfoni nr 9 av Dvorak

Detta inlägg publicerades första gången 11 maj 2009, på en annan blogg jag startade 2007 men aldrig kom igång med. Jag flyttar det hit så jag kan ha det kvar

I helgen lyssnade jag på Symfoni #9 Från nya världen komponerad av Antonín Dvořák. Den spelades upp live för mig (och några andra som också var där) av Stockholms symfoniorkester.

Det är en spännande upplevelse att på nära håll se så många instrument och få chansen att iaktta musikerna när de framför det som tycks mig så magiskt. Jag satt på sjätte raden, alltså alldeles nära, och förundrades över hur många olika klanger det finns i en symfoni.

När jag var yngre hände det att pappa satte på någon av sina klassiska cd-skivor och spelade dem högt så hela huset dånade. Då förstod jag inte vitsen med den sortens musik. Den kändes störande och påträngande.  I ena sekunden vaggvisa i andra ett ilsket bröl av trumpeter. Det verkade aldrig finnas någon harmoni mellan de lugna och de våldsamma partierna… Mellan stråkarna som smeker och tröstar, som vaggar in mig med sin mjukhet, och de hårda partierna som skakar om och vredgas. Klassisk musik passade liksom inte något humör och ingen dagsform.

Men när man lyssnar på den i verkligheten begriper man ju att den inte skapats för cd-skivor. Klassisk musik kan inte inlemmas som hissmusik eller bakgrundsljud. Den måste upplevas. Lyssnandet måste få ta tid och plats. De är ju skrivna för att man ska sitta ner framför en fulltalig orkester och lyssna uppmärksamt en lång stund. Tänker man så förstår man ju på en gång att det inte skulle gå att bara vagga och vyscha folk. Då skulle ju publiken börja snarka ganska snart! Tankarna börjar lätt vandra och plötsligt funderar man på något helt oviktigt och hör inte ens musiken.

Det är som om det mjuka behöver det hårda, och det hårda är inte heller fult längre… Det har blivit mer pampigt och högtidligt. Kanske är det i kontrasterna den verkliga skönheten finns.