På väg mot slutet

Jag är på väg mot slutet. Vi kämpar ständigt på mot det slut då vi ska vara färdiga. Vad ska vi egentligen klara av? Livet? Även i skrivandet vill vi nå slutet, längtar efter att få sätta punkt. Om skrivandet inte är målet är det kanske publicerandet som är det. Då texten är putsad, redigerad och intryckt i blanka pärmar har vi kanske nått fram? Då äntligen har vi åstadkommit något. En färdig produkt. Dags att klappa oss själva på axeln. Och börja om.

Själva skrivandet är bara ett evigt lidande, en kamp med orden som inte vill. När orden inte vill måste man tvinga dem, det är hårt arbete och en massa bök. Man behöver mer än en vässad penna, man behöver en kofot. Jag förstår inte varför man vill hålla på, men faktum är att författare är ett eftertraktat yrke. Kanske tror vi först att det är ett glidarjobb där man sätter egna tider och gör lite som man vill. Att man ska bli bästsäljande och rik på kuppen kanske. Eller så har man bara såna där konstnärliga nyskapande ambitioner.

Ändå finns det ju ett behov av att skriva inom många, mig själv inberäknat. Vart det kommer ifrån kan man ju filosofera kring. Men även om det inte alla gånger känns lyckoframkallande är det ett behov, precis som att äta och sova. Texterna bildas i hjärnan och måste få komma ut, annars blir det korvstoppning där inne. Ju mer man undertrycker sitt skapande ju mer vill det få utrymme, även skrivandet.

Kanske är jag helt enkelt skribent. Jag tror inte det är mycket man kan göra åt det. Att undertrycka behov är aldrig nyttigt, så därför är det kanske bäst att bara försöka ge sig hän och njuta när det väl vill sig. När det väl kommer känns det ändå alldeles, alldeles underbart…