Färgmeditation

Jag lyssnade på Eva Dillners hörbok Livs levande Eva ett tag. Som hörbok är den intressant eftersom det inte är en ”bok” utan hon pratar fritt, som om hon höll föredrag eller gjorde radioprogram. Bland annat finns där en 25 minuter lång meditation där man går in i olika rum som hon beskriver. Jag gjorde den tillsammans med henne. Hon leder lyssnaren genom en färgtunnel och in i olika rum för varje sinne. Den enda färgen jag tydligt såg var orange, som hon påstod är kreativitetens färg. Inte ens min favoritfärg rosa såg jag tydligt, även om jag log när den ”sköljde över mig” enligt henne.

I doftrummet kände jag en ganska tydlig lukt av ett apelsin-suddigummi jag haft sedan jag var liten; orangt. Det var en enda doft jag kunde känna, och jag såg också tydligt suddigummit framför mig fast jag inte tänkt på det sedan jag senast såg det för några år sedan. I smakrummet kände jag ev. smaken av en blyertspenna jag bet på, men i rummet för intryck såg jag inget speciellt och i hörselrummet hörde jag bara tystnad – förutom ljuden som var verkliga där jag satt. Porlandet i rören, klockans tickande etc. Men inga inre ljud alls, bara tystnad. Kanske tystnaden  är signifikant?

Jag brukar vara dålig på att göra såna här visualiserade meditationer. Jag kanske behöver öva upp min fantasi? Eva säger; Målet är inte att uppleva det på ett visst sätt utan att göra övningen, överlämna sig till processen och lita på att det ”blir som det ska bli”.

Det blev mest orange, och det känns rätt faktiskt.