Inre kö

Jag är glad att jag inte bestämde mig för att skriva varje dag. I så fall skulle jag känna mig mer misslyckad än jag nu gör. Jag insåg just varför jag inte skrivit något här på två hela veckor. Jag har ju tänkt på det, bara inte orkat/hunnit. Och ju längre tid som går ju svårare blir det att komma tillbaka.

Jag har nämligen satt de texter jag vill skriva i en ”inre kö” i min hjärna. För att hinna ikapp skulle jag behöva sitta ett par timmar och så länge orkar jag helt enkelt inte koncentrera mig just nu. Alltså kan jag omöjligt hinna ikapp… Det börjar med beskrivningen från i torsdags då jag var på möte inne vid Medis. Jag ställde frågor, gjorde anteckningar och drack en latte i underbart fina Ittala-koppar (de med en svartvit uggla på). Jag ville beskriva spegelkulorna i baren, de dekorativa tofsarna i olika storlekar som hängde i taket och den två meter höga skrivbordslampan i svart plåt som stod på golvet bakom soffan där jag satt. Jag ”kände” liksom en text födas där, en liten vardagsbetraktelse medan jag satt och såg på omgivningen och de svartvita fotografierna på väggarna. Där hängde bland annat porträtt av en ung Sid Vicious som påminde mig om Nancy, tårar och våld. Han såg både sexig och oskuldsfull ut, vilket berörde mig.

När jag kom hem hann jag förstås inte skriva in den texten, och på fredagen skapade jag en annan text som handlade om löpning och körsbärsträden. En annan oskriven text handlade nog om Smilla. Och så där har det fortsatt, i mitt huvud. Kön är ganska lång nu och texterna är alla oskrivna vilket gör dem ganska värdelösa efter ett par dagar. Detaljer och smak finns liksom inte kvar, bara stressen av att inte ha skrivit dem.

Jag stryker ett mentalt streck över mentalt skrivna och obefintliga texter för att börja på ny kula med ännu en metatext som inte handlar om något speciellt. Ctrl+alt+delete på hjärnans inre kö. Omstart. Reboot. Nytänk. Etc. Etc.

Inget nytt under solen alltså. Är det någonsin det?