En fulländad text tack

Om inget originellt trillar ner i mitt huvud kan jag återanvända ord jag känner väl och använda dem på ett nya sätt, i ett nytt sammanhang. Ezra Pound beskrev konstnärligt skapande som återvinning; ”att göra något nytt genom att se det med fräscha ögon”. Så här skrev jag i juli förra året i en dagbokstext:

Nu bestämmer jag mig för att skriva lite och strunta i förutsättningarna, som är lika med noll. Det har de alltid varit. Jag har inte rätt skrivbord, inte rätt huvud, inte rätt inställning och jag är rädd för framgång. (Just nu har jag ont i ryggen också, och solen skiner utanför.) Jag borde göra något annat, som vanligt.

Om bara jag kunde skriva då skulle allt bli bra, hela livet skulle bli rätt och jag skulle vara en lyckad människa. Sedan skriver jag, och då korrigeras den tanken till; om jag bara kunde skriva något bra, något stort, något vackert och spännande, då skulle allt bli bra. En fulländad text. Om bara jag, med min styltiga stil och goda hjärta kunde formulera den kärlek jag känner – då skulle kanske hela världen börja skimra. Och om bara min styltiga stil kunde få vara som den är, få vackla på höga styltor och jag själv kunde våga falla från den höga höjden…  Om jag inte dömde den så hårt.

Det värsta som kan hända är att jag trillar, får skrubbsår och någon annan tvingas plåstra om mina blodiga knän. Linda dem med tröstande A4:a sidor fyllda av ord och meningar.

Det är ändå det oskrivna som jag ångrar mest. Det skrivna kan jag förlåta, men inte det oskrivna. Det oskrivna finns för alltid inristat som ärr i min ångerfyllda pannlob, snurrandes utanför sin universella bana, förlorat i rymder av ångestladdad inre stress och bortslösade stunder.