Kameraögon

Grandma's star

Vad är det dina ögon ser när du tittar? Vilka egenskaper aktiveras inom dig när du tittar på världen genom kamerans lins?

Jag har vunnit en fotografikurs som jag ser fram emot att gå. En onlinekurs av en väldigt modig tjej som heter Darrah. Hon startade ett eget företag som porträttfotograf samma år som hon upptäckte att hon gillade fotografering! Hon tar alltså betalt för att fotografera människor som kanske hållit på med fotografering längre än hon gjort. Jag vet inte om jag ska tycka det är häftigt eller knasigt. Modigt är det i alla fall. Frågorna ovan skickade hon till mig i ett introduktionsmejl innan kursen började; fundera lite kring vad du ser när du fotograferar, skrev hon.

Ofta ser jag fler vackra saker än innan när jag tar upp kameran. Kameran är som ett förstoringsglas som hjälper mig att se skönhet tydligare. Allt blir tydligare när jag tittar genom kameran, allt utom möjligen mänskliga relationer (de kommer lite i skymundan när jag göms bakom kameran). Jag tar kanske upp den för att knäppa en bild av släkten runt middagsbordet, som på farmors 92-årsdag dagen innan julafton), men när jag väl håller kameran får jag syn på andra saker som är så otroligt vackra. Jag zoomar ut pratet och släkten och smaken av tårta i munnen och zoomar in på mönstret på farmors kaffekoppar, de med rosor som mamma ska ärva. Raden av kaffekoppar på bordet leder mot farmor. De röda glasfaten är otroligt vackra och ljuset från kristallkronan lyser igenom dem och färgar duken röd. De passar speciellt i juletider, med sitt blodröda genomskinliga glas skimrar de som snöstjärnor.

Jag kastar en blick mot väggen och får syn på golvljusstaken i gjutjärn. Den har väl stått där i alla år, men först nu ser jag den och plötsligt införlivas den i min minnesbild av den här dagen, den här stunden. Jag ser den verkligen och först då börjar den existera. Och ja, jag tycker den är vacker. Kanske är det för att ljusen är tända vilket gör att den känns värmande och hemtrevlig just i nuet? För själva ljusstaken är inte min stil egentligen, gjutjärn är inte min grej. Men jag tänker att jag skulle kunna ha en sån ljusstake i mitt eget hem någon gång, om det fanns plats för den. Om inte annat skulle jag ju kunna ta fram den på vintern när levande ljus verkligen behövs.

Och stjärnan i fönstret sedan, som speglas två gånger och blir tre. Det är ju så skimrande vackert, och bara jag ser dess spegelbilder. Jag lyfter kameran och fångar det jag ser. Ingen av de andra kring bordet lägger märke till stjärnan i fönstret och dess tysta skönhet. De smuttar på det sista kaffet och pratar om vinterväglag, flyg som försenats och nya bilmärken. Jag lägger undan min kamera och mitt magiska seende, men bara för stunden.