En röd tråd

Jag har börjat läsa i en bok av Nicole Krauss som jag blivit lånad av C. Den heter The History of Love och handlar (hittills) om en äldre tysk man boendes i New York. Boken påminner mig om två andra böcker om äldre män, kanske för att alla tre dels är äldre och dels på något sätt berör skapandets värld som konstnärer eller närhet till konsten eller skrivandet. Fler böcker skulle gärna få beröra just detta, jag tycker om ämnet även som sidospår. Det är även intressant hur vissa texter får oss att minnas andra texter och läsupplevelser. Hur det bildas en osynlig röd tråd från en författare till en annan just därför att det i min hjärna blir en kontaktpunkt mellan läsupplevelserna.

Fast den första boken jag tänker på, Joyce Carol Oates roman Mitt i livet (Middle Age: A Romance), läste jag inte ens ut. Jag kämpade mig igenom de första femtio eller sjuttio sidorna, sedan gav jag upp och slutade läsa. Som på test gav jag boken till pappa som just nu håller på att kämpa sig igenom den. Han tycker som jag; den är seg. Väldigt seg. En bok som inte griper tag om mig kallar jag gärna seg, fast jag vet ju att andra läsare kanske inte håller med utan fångas in och uppfylls.

Joyce Carol Oates, nobelpristippad titt som tätt, känns som en författare jag skulle vilja tycka om. Jag tycker författarinnan, som egentligen måste kallas dam (för hon ser ut som en verklig dam), är så gullig på bild och hon verkar leva enbart för att skriva. Det var väl därför jag kämpade på och försökte läsa ut hennes roman om konstnären som ev. hette Allan, men som dör redan innan romanen inleds. Det är en slags artighet som gör att man vill ge boken en verklig chans innan man lägger ner, Joyce har ju ändå lagt ner mycket tid på att skriva den. Kanske blir det otroligt spännande mot slutet av boken, men för mig spelar det inte speciellt stor roll längre. Jag kommer inte att göra ett nytt försök med just den romanen. Jag tvivlar starkt på att pappa kommer nå slutet av den heller, i alla fall inte inom en nära framtid. Han har ” paus” från den just nu, vilket väl betyder att han inte orkar läsa mer men inte vill ”ge upp”.

Att läsa ut tråkiga böcker är ju bland det fånigaste man kan göra, ändå är vi många som håller på så där och kämpar oss igenom sega texter. Det värsta är när man köpt en dyr bok som man sedan inte alls är intresserad av eller vill läsa. Det känns slösaktigt att ha köpt boken, samtidigt som det är väldigt svårt att göra sig av med olästa böcker tycker jag.

Den andra romanen som jag kommer att tänka på när jag nu läser Krauss är Siri Hustvedts roman Vad jag älskade. Siri är en favoritförfattare vars böcker inte liknar något annat jag brukar läsa men ändå fascinerar mig. Hon har en säregen blodfylld stil som gör att jag inte kan släppa hennes böcker. Den här romanen handlar om Leo Hertzberg från New York som är gift och har en son. Leo köper ett självporträtt av konstnären Bill Wechsler i början av boken och en vänskap växer fram mellan männen och deras familjer. Eftersom jag inte läst ut Krauss kan jag inte ge något omdöme på den just nu, men om Siris bok, som jag läste ut sommaren 2005, skrev jag så här;

Männen träffas och umgås mer eller mindre intensivt genom åren, och först mot mitten av boken blir det riktigt spännande, nästan magstarkt. Jag läser med febrig iver vidare, varför ljuger sonen Mark hela tiden och vad är det som händer egentligen? Otroligt spännande – jag får svårt att lägga ifrån mig boken och somna på kvällen.

Helt klart en läsvärd bok! Jag tycker om Vad jag älskade också för dess härliga och inspirerande beskrivningar av konstverk och utställningar där tavlor och påhittade serier av skulpturer beskrivs så noggrant att jag ser dem framför mig och själv blir inspirerad till att försöka måla någonting. Rekommenderas!