Intet nytt på pendeltåget

Train stamp

Det finns hur många sätt som helst att bli irriterad på under en vecka med pendeltåget, de flesta orsakade av SJ själva. Listan kan göras hur lång som helst, men idag ger jag bara några exempel, som en illustration för alla er som inte har möjlighet att uppleva pendeltågets drama dagligen.

Hur man kan drivas till vansinnets rand på pendeltåg alt. tunnelbana:

1. Morgontåg mot Sthlm central. Alla i min sektion är trött och tysta. Vi sover, läser, sitter och vilar sig eller bläddrar i Metro. Alla förutom en riktigt högljudd tjej som babblar i mobiltelefon om sin kommande jobbintervju som barnflicka. Hon kan inte bestämma sig för om barnflicka eller personlig assistent är hennes ”grej” tydligen, fast båda är lika förmånliga och ungefär samma lön. Inte ens när en man med pocketbok i knät vänder sig om och intensivt tittar just på henne märker hon att hon är a) den enda som pratar och b) alla i vagnen hatar henne.

2. Billiga hörlurar som ska leda musiken in i örat på den som valt att lyssna skrålar även ut mot alla oss som inte vill lyssna, så högt som om det vore en högtalare istället för hörlurar. Ibland hörs det vilka som sjunger, oftast bara basens irriterande dunka-dunka. Värst är när det är fler än en musikkälla i samma vagn… Mitt tips: Gör ett hörseltest med dina hörlurar: ta av dem och ha dem i knät, hör du musiken så köp nya hörlurar!

3. Jag kan ta att det luktar bränt från tåget, att det gnisslar och rycker och blir förseningar. Att vi får vänta på besked om vad som händer, att det inte hörs vad de säger i högtalaren som är trasig och att sedan alla passagerare måste gå ut på perrongen och vänta på nästa tåg eftersom det vi nyss åkte i “gått sönder” (sönderbränd bromskloss?). Men det jag inte kan ta (i alla fall inte lika lugnt) är mamma turist (som spritt ut farmor, farfar, väskor, barn och make i vagnen), oroligt och högljutt frågandes alla medpassagerare: “vad är det som händer nu? ska vi gå uuut ur tåget eller?” samt om och om igen, den i mitt tycke överflödiga kommentaren: “Varför kan de inte skruva upp ljudet i högtalaren så man hör vad de säger?”

- Lady, vill jag bara säga, högtalaren är trasig! Bromsklossarna är trasiga. I förra veckan var det signalfel överallt. Pendeltåget är trött, intet nytt under solen alltså. Så ta det lugnt så att vi alla kan komma hem någon gång.

Detta inlägg är publicerat i Betraktelser och taggat . Bokmärk permalänken. Lämna en kommentar eller en trackback: Trackback URL.

Skriv en kommentar

Din epostadress publiceras eller delas aldrig. Obligatoriska fält är markerade med *

*
*

Du kan använda dessa HTML taggar och attribut <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

  • Välkommen!

    I den här bloggen skriver jag betraktelser om litteratur, kultur och kreativitet. Det kan handla om tacksamhet, broderi eller vardagsfunderingar i allmänhet. Jag har skapat den här virtuella platsen eftersom jag har ett behov av att skriva, och ibland vill jag dela med mig av det jag skriver. Jag hoppas du ska trivas här. Vill du dela någon av dina tankar kring det jag skriver om är du varmt välkommen att lämna en kommentar! Det uppskattas alltid.