Svinhugg

I dag läste jag ut Marianne Cederwalls bok Svinnhugg. Jag var på Gotland i våras och då pratade vi om den i Broderiakademins styrelse. Berit, som jobbar med författarinnan, ville titta på kapellet som boken utspelar sig i, så det gjorde vi, lite hastigt så där. Och jag skrev upp titeln för att kolla upp den. Nu hittade jag den nyligen på biblioteket och lånade med mig den hem. Den här veckan har boken hållit mig vaken på morgontåget på väg till jobbet, vilket är en stor bedrift för jag är en mycket morgontrött person.

Det är en väldigt svensk, lagomt satiriskt och lite elak bok som jag nog inte hittat till om den inte blivit rekommenderad mig. Svinhugg är lite som en blandning av Katarina Mazettis Grabben i graven bredvid, och Jonas Jonassons överhypade bok Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Mazetti är en av mina favoritförfattare, men Svinnhugg gav mycket roligare läsning än hundraåringen tycker jag. Marianne Cedervall blandar mord, svensk midsommarkänsla och gallhumor på ett skönt sätt.

Huvudpersonen, doktor Mirjam 50+, bestämmer sig för att återvända till barndomsön Gotland för att hämnas på tre föredetta affärsbekanta som blåst henne å det grövsta på pengar för ett par år sedan. Med sig till ön har hon sin nya norrländska väninna Hervor, som är synsk och lite av en trollpacka. Mirjam funderar på att affirmera ihjäl sina gamla fiender (vilket ju är en galen men fantastisk romanidé), och Hervor uppmuntrar tokskapen men håller sig inte alltid i bakgrunden.

Nästa gång jag går till biblioteket ska jag leta efter Svartvintern, en fristående fortsättning på Cedervalls debutroman Svinhugg. Den läsningen ser jag fram emot.