Att sortera bort böcker

Sad book

101 reykjavik av Hallgrímur Helgason (inköpt på loppis) och Melankoliska rum (om ångest, leda och sårbarhet i förfluten tid och nutid) av Karin Johannisson ligger nu i loppislådan. De har sorterats bort, i en längtan efter att bli lättare.

Jag har börjat läsa i båda böckerna och skulle kunnat läsa ut dem, men har inte gjort det. Det har gått några månader sedan jag slutade och jag känner inte för att ta upp läsandet igen.

Det är en otroligt skön känsla att kunna släppa taget om måsten, i alla fall några. Det finns ju redan så många i livet. Måsten som att “jag måste läsa ut de böcker jag köpt eller får” och “jag måste läsa ut en bok när jag börjat på den” eller “jag måste läsa ut den här eftersom jag redan läst 130 sidor och om jag inte fortsätter kan jag inte skriva upp den på min har-läst-lista” och då är den tid jag redan lagt på den här boken bortkastad (så jag borde kasta bort ännu mer tid på den alltså?). Nej tack. Det är lätt att slösa bort sin tid och svårt att optimera den. Hjärnan har genom åren hittat på massor av oskrivna regler för hantering av inköpta romaner. Ett tag skrev jag inte ens upp böcker jag ville läsa eftersom det blev en lista av böcker jag skulle läsa, och den blev bara längre och längre och deprimerande tung. Listan växte snabbare än jag hade möjlighet att beta av den.

Men inget är för evigt, och människor kan förändra sig. Mitt läsbeteende har tweekats ett par år nu, och i år är det nästan ultimat så att jag bara trivs och inte stressas. Jag har börjat läsa fler böcker än jag någonsin börjat på under ett år tidigare, men jag har också avslutat sjukt många av dem i förtid. Böcker som inte lockar mig tillräckligt har jag bara lagt ihop och lämnat.

Jag tror faktiskt att både 101 reykjavik och Melankoliska rum är bra böcker, men jag behöver inte läsa ut dem. Helgasons ordlekar och dubbeltydigheter är helt underbara men lite väl många per mening. Jag kommer inte in i texten helt enkelt, och nu ger jag upp trots att jag läst ut halva boken. Melankoli i sig är ett otroligt vackert ord, som får mig att tänka på Misans klagolåt förstås, men boken fångar mig inte och lämnas därför därhän.

Jag har lämnat tillbaka Knausgårds Min kamp till biblioteket efter att ha tragglat mig igenom 100 sidor. Välskrivna sidor i en roman som har potential, men inte talar till mig och inte berör mig. Jag orkade bara inte fortsätta läsa efter att huvudpersonen gömt en påse med öl i en snödriva för femte gången i rädsla för att bli påkommen av sina föräldrar eller någon annan han kände. Jag kan inte relatera, jag bryr mig inte. Hejdå Knausgård.

Och jag har gjort likadant med andra romaner i år, någon som jag knappt ens öppnat efter att ha haft den hemma i två månader. En var damromanen Spill, som jag hört så mycket gott om. Jag började läsa men tyckte inte om författarinnans ton. En annan var visst Dostojevskijs En dagbok. Började läsa två sidor och kände direkt att jag inte orkar ned i det neggo-hålet just nu. Kanske en annan gång i mitt liv. Jag lånade den för att jag gillade omslaget, och titeln. Det var till och med nära att jag köpte den när jag jobbade på bokhandel i våras, men nu är jag glad att jag inte gjorde det. Det är skönt att äga färre och färre böcker. Det känns som om det går åt rätt håll faktiskt.

One Reply to “Att sortera bort böcker”

Comments are closed.