Smärtchock

Jocke vovven

Jag kan inte säga att jag upplevt speciellt mycket fysisk smärta i mitt liv, och det är jag förstås glad över. Fast just i år har jag fått min beskärda del, i alla fall tycker jag det räcker nu.

Smärtchock #2 var för ett par veckor sedan när jag hade ryggskott och inte kunde röra mig på två dagar. Men idag minns jag hur det var i våras…

Första smärtchocken kom när jag i vårsolen sprang och busade tillsammans med mormors hund Jocke och han plötsligt tvärvände mitt i farten och gjorde helt om. Jag vill gärna skylla helt och hållet på honom. Dessutom såg han väldigt skyldig ut efteråt, men det kanske är för att han ser ut sån. Det var faktiskt flera faktorer som orsakade mitt fall (men ingen av dem var min egen klantighet, jag måste bara påpeka det)… Det tvära rycket i kopplet och min fart, samt ett underlag av löst grus, gjorde att jag tappade balansen.

Jag tycker att det hade räckt om det bara blivit det där skrubbsåret i handen, men tyvärr föll jag med hela min tyngd och tog emot mig med handen. Det gjorde att armbågen veks åt fel håll, inåt mot armvecket. Inget gick av, vad jag vet, men antagligen slets det sönder en hel del vävnad och några muskler inuti armen. Jag kunde inte resa mig upp för det svartnade för ögonen. Jag kunde inte röra armen. Jag förstod först inte vad som hänt. Så jag satt bara där i gruset ett tag. Andades. Kände efter. Det gick och cyklade förbi människor, men ingen stannade och frågade hur det stod till med mig. Kanske trodde de att jag satt mig i vägkanten för att sola lite?

Långsamt och ynkligt tog jag mig tillbaka till påskfirandet, för det här hände på påskafton. Jag kröp ner under ett täcke och såg tecknad film med min lillkusse istället för att vara social med släkten. Det värkte otroligt i armbågen, och fortsatte göra det i flera veckor.

På natten (och många efterföljande nätter) försökte jag ligga så att jag inte skulle komma åt armen, men det var inte lätt. Hade jag armen böjd gjorde det ont. Försökte jag lägga ut den rakt så gick det inte alls.

Flera veckor senare, när jag sträckte ut båda armarna framför mig, var den högra armen böjd och såg ut att vara kortare. Men nu fungerar armbågsböjen som vanligt igen. Peppar peppar.

Den där molande, värkande armen som långsamt läkte är förstås ingenting mot ett rejält ryggskott. Det har blivit ett par i mitt liv nu, och det lär bli fler tyvärr. Den här gången hade jag halvont i ungefär en vecka innan, men först på väg från jobbet en sen kväll i höstmörkret, slog det till och blev olidligt. Så där så att man inte kan stå utan att gråta, och inte resa sig utan att nästan falla omkull. Det slår till plötsligt och gör hela kroppen helt oanvändbar. Kroppen lutar som ett ruttet träd på väg att blåsa omkull – och alla lemmar känns som förtvinande grenar.

En ung kille på pendeltåget reste sig direkt när jag kom på och gav mig sin plats. Det syntes liksom att jag inte kunde stå. Då är det illa. Att tåget var försenat med en timme, att det började regna och att jag var tvungen att ställa in årets enda flygresa hjälpte heller inte till. Det är typiskt, tänkte jag och tyckte synd om mig själv. Väl hemma kom jag knappt ur mina kläder och fick ligga raklång och peta i mig smärtstillande för att kunna somna.

Ibland är det eländigt att vara människa. Det gäller att komma ihåg alla tusentals dagar när det inte är så där illa, och vara tacksam för dem.