Langettstygnet bildar en väg framåt

TAST week 2: button stitch

Vad hände? Veckorna rusar på. Tiden går för fort och jag har inte hunnit med. Intet nytt under solen alltså, men man kan väl ändå göra ett försök ibland. Jag fattar forfarande inte hur all skrivartid faller undan, ramlar ner i prioordningen timme för timme och blir ingenting innan läggdags. Hur prioriterar den som av misstag inte hittar skrivtid på dygnets 24 timmar? Dåligt om du frågar mig. Ja, i alla fall, idag är detta skrivtiden och klockan är 18:40. Det handlar om broderi, precis som bilden utlovar.

Jag gillar fortfarande årets utmaning (som handlar om att lära sig ett nytt stygn varje vecka under 2012). Det jag syr blir någon slags fulsnygg kartbild men jag har bestämt mig att det hela ska sluta i en märkduk (sampler), en slags bevis för att man lärt sig vissa stygn. Och meningen med utmaningen är ju att man ska lära sig något, att experimentera med tråd. För mig blir det både en minneskarta och en provkarta, för veckorna som passerar och för stygnen som försiktigt trevar sig framåt längs tygkartan…

Vecka två av broderiutmaningen handlade om langettstygnet. Det gamla hederliga, som man lärde sig i skolan och sytt runt så många tygkanter som inte blev vackrare av den sömmen. Det intressanta är att låta raderna haka i varandra, från olika håll, och komplettera varandra. Att ”sy över” vågar man knappt, men det ger helt andra effekter när man tar steget.  Att sy langettstygnet alldeles tätt, tätt skapar en ny yta och kan användas som täcksöm.

Syr man runt runt blir det en spindelliknande sol, oproportionerlig mot tågrälsen – men ändå.

Det våffelmönstrade tyget känns trist men biten passar ändå in och får bli kvar, som en pusselbit som leder till nästa. Det är trist att sy på knallröd aidaväv, men jag gör det ändå. För visst passar tyget med stygnen: naiva, osäkra, trevande stygn på en tygbit för barn (kanske till och med hittad på något dagis?). Det finns passande nog en viss naivitet i alla kartor. Vi vet ju att världen är mer komplicerad och inte så platt, ändå tar vi ibland till den som vägvisare för att hitta rätt. Och hur det än är, så visar vägen framåt.