Det är så bra med mig, för jag kan så mycket

Broderiakademins medlemstidning

Idag tog jag mig äntligen samman och lade upp motivering och namn på Broderiakademins stipendiater, två stycken i år. Det är något som enligt vissa borde skett i början av juni när de fick sina diplom. Diplom, som för den delen också designats av undertecknad. Att det inte kommit upp tidigare berodde på att jag var tvungen att andas lite för mig själv ett tag. Det blev helt enkelt lite mycket Broderiakademirelat fix under våren. Jag är inte bara med i styrelsen utan även i jubileumsgruppen och tidningsredaktionen, och förutom det är jag alltså ansvarig för hemsidan också. För för att citera Lotta på Bråkmakargatan:

Det är så bra med mig, för jag kan så mycket.

Bara för att man kan mycket behöver man ju inte göra allt, det vet jag. Men anledningen till att jag ”kan” det jag kan är förstås att jag tycker det jag gör är roligt. I början kunde jag inget av det jag kan idag, men ju mer jag håller på ju mer har jag lärt mig. Och jag älskar att hålla på med just detta; fotografering, redigering, bildbehandling, skrivande och nu på senare tid även layout. Det är bland det roligaste jag vet att ”sätta ihop” allt detta till någon slags helhet. Det kan man kan göra när man skapar en bok, en tidning eller ett blogginlägg. Det är inte konstigt att jag fortsätter fortsätta.

Det roligaste med att vara redaktör för Broderiakademin är att jag får pyssla inte bara med text och bild utan med text och bild som handlar om just det som jag är intresserad av. Jag kan tycka att fotografering i allmänhet är roligt, men när man får jobba med bilder som visar upp en kreativ process, ofta i härligt glada färger och former, är det ännu lite roligare.

Efter alla intensiva timmar framför datorn med boken Broderade berättelser blev det bara tid att dra efter andan innan det var dags att göra medlemstidningen! Och denna gång tog jag äntligen steget och gjorde layouten själv, något vi tidigare lejt ut. Det vill säga det var jag som bestämde färger och typsnitt, var och hur texterna skulle presenteras på varje sida, i vilken ordning och med vilka bilder.

Jag har länge velat ta det här ansvaret, men jag har känt mig mycket mer osäker än citat från Lotta på Bråkmarkargatan skvallrar om. Det är skrämmande att ”ta steget ut” utan skyddsnät. Att ta ansvar över kontakten med skribenter och tryckeriet, att vara ansvarig för eventuella tryckfel eller förseningar. Att ha disciplin att arbeta timme efter timme hemifrån, utan att ha någon i närheten att bolla med. Men det var skönt att äntligen våga försöka – och det gick i land.

Att ta ansvar för den här processen, från början till slut, har fått mig att växa. Jag är minst tre millimeter längre än jag var för ett halvår sedan. Det märks inte alltid, men när dagsformen är god och jag sträcker på mig tror jag det syns. Lite grann.