Oväntad snölängtan

En vit väg i fjällen, Copyright Hanna Andersson

Jag har länge längtat efter att resa. Att få resa bort någon annanstans, nästan vart som helst, bara slippa vara här. Men resor kräver pengar, tid, energi och lust att planera framåt. En av livets stora mysterier är varför dessa saker så sällan sammanfallit i mitt liv. Jag har i år börjat förstå delar av det här mysteriet, men det är ändå svårt att acceptera. Och för mig personligen är tid och pengar något som jag inte alls lyckats synkronisera.

När jag väl tjänar pengar har jag inte tid att resa bort, inte möjlighet att ta semester. Och när jag inte har något jobb vågar jag inte använda de pengar jag faktiskt sparat ihop, rädd för att det inte ska räcka i vardagen när jag väl kommer hem. Ständigt orolig för att inflödet ska sina. Att inte vara fast anställd har sina nackdelar, inte bara påfrestande ekonomiskt och psykiskt, utan även när man försöker planera sitt liv.

Jag drömmer om att åka någonstans där det är riktigt varmt och soligt. Att få sitta i en stol på ett café, dricka en latte och skriva i flera timmar. Gå på fotopromenad i en främmande stad, vända näsan mot solen och känna dess värme sprida sig genom kroppen. Det är en grå vinter och min längtan blir intensivare då.

Plötsligt längtar jag också efter snö. Mycket snö, knarrande, vit, gnistrande snö. Denna längtan kom över mig ganska oväntat idag. Kanske för att det inte synts till så mycket snö i år? Kanske för att jag stängt hjärtat för fjällvärlden under så många år? Skog, berg, natur, träd. Det finns kvar där ute, men jag ser dem inte.

Men kanske är det som jag längtar efter allra mest just förändring.