Att ramla omkull

På håll ser det ut som det hänt en olycka. Det är en man som ramlat mitt i körbanan. Han halvsitter och sedan ser jag på håll hur han kravlar sig fram på alla fyra, vinglar till och försöker komma upp med stöd av trottoarkanten. Två bilar passerar åt andra hållet, en kille på cykel svischar förbi och på andra sidan gatan går en person, som liksom jag är ute och promenerar denna höstgrå vinterdag. Ingen stannar. Minst fem personer ser att allt inte står rätt till med den här mannen, men ingen stannar.

Hans annars fräscha jeans och jacka har blivit bruna av modd där han slagit i asfalten. Han påminner om en sköldpadda som hamnat på rygg och inte kan komma runt. Envist försöker han få balans, men misslyckas.

Den enda som närmar sig honom, för att fråga om han behöver hjälp, är jag. Han är tydligt berusad och kan knappt ta sig upp från marken. Jag tar tag i hans bastanta arm och ger honom stöd så att han ska komma upp, bort från gatan och fram till slänten intill där han slår sig ner med sin mp3-spelare bredvid sig. Han medger att han druckit, men vill inte ringa någon och inte ha någon vidare hjälp. Han värjer sig, sätter händerna framför munnen, som om han mådde illa eller var förvånad över sig själv.

Och jag känner mig så hjälplöst ensam och arg. Jag vill inte att den här mannen ska vara här, vinglig och fullständigt plakat mitt på dagen. Jag vill inte vara den enda människan i hela världen som ser honom. Jag önskar intensivt att jag inte gått just den här vägen just i dag. Jag vill också blunda och vända bort huvudet. Jag behöver inte ta del av hans problem, hans misär, hans fall till marken. Jag har massor av egna problem och saker att ta itu med, idag och varje dag. Jag kände mig inte speciellt glad innan vi träffades, men nu känns det som om jag fått ett klubbslag rakt i magen. Tack så mycket för det, främling.

När jag inte kan göra mer måste jag gå vidare. För jag tänker inte följa honom hem, och jag är inte säker på om jag borde ringa polisen. Jag uppmanar honom bara att gå hem och nyktra till. Sedan vänder jag på klacken och fortsätter åt det håll jag var på väg.
Otydligt och sluddrigt säger han:

– Men… vad du är snäll då, men.. vad du är… snäll då…

– Ja, kanske det svarar jag. Jag gillar bara inte att du ska ligga så där. Ta hand om dig istället nu.

När jag går torkar jag ilsket bort ännu en tår från min kind. Även om vi helst av allt vill gå omkring och blunda hinner sanningen ibland upp oss. Det går helt enkelt inte att fly från vetskapen om att världen är hård. Att världen är en förbannat svår plats att leva på. Vem som helst kan tappa balansen, ramla omkull och behöva hjälp. Och ibland är det helt omöjligt att ta sig upp på egen hand.

Detta inlägg är publicerat i Betraktelser och taggat . Bokmärk permalänken. Både kommentarer och trackbackar är avstängda.