Besök i en dystopisk värld

Grå målning av Hanna Andersson (detalj)

När jag i juni förra året skrev om böcker som existerar i ett sammanhang (kontext) var tanken att följa upp det med ett par inlägg om dessa olika teman, men tanken blev hängande och hänger än. Ett tema jag sett i mitt eget läsande är dystopier, en genre som fascinerar (och skrämmer) mig.

En dystopi är motsatsen till drömsamhället, utopin. Det är en negativ samhällsvision porträtterat i diverse romaner som ofta handlar om en skrämmande framtid där de styrande bestämmer vad folket ska göra, tänka och ibland till och med känna…


Enligt wikipedia kommer ordet dystopi från grekiskans δυσ- och τόπος (diotopos), som sammansatt betyder ”dålig plats”. Ett dystopiskt samhälle är verkligen en dålig plats att befinna sig på, men när det sker via böcker (eller film) känns de uppmålade bilderna mer som varningar om vad som skulle kunna hända, och ibland i och för sig, som löften om det oundvikliga.

Det otäckaste med en dystopi är kanske att de baseras på verkligheten, så som det ser ut i dagens samhälle (fast värre) eller genom framtidsvisioner som i ljuset av vetenskap och forskning verkar troliga utgångar (om vi inte genom etiska lagar reglerar utvecklingen). Krig, ondska, miljöhot, skrupulösa politiker och skrämmande dödliga sjukdomar finns redan, i dystopin överdrivs de tills nästan hela mänskligheten utrotats.

Förra året läste jag, bland flera andra dystopier, ”The Passage” (som nu även finns i svensk översättning) av Justin Cronin. Hans dystopi innehåller alla de mest skrämmande elementen som går att föreställa sig. I boken har vi (mänskligheten) i princip lyckats utrota oss själva. De fåtal människor som fortfarande lever kan bara överleva så länge de sista generatorerna håller liv i elektriciteten, ljuset. Utanför det inhägnade reservatet döljer sig det skrämmande och obegripliga hotet, ”de andra”. Det är sjuka varelser, smittade genom vampyrliknande bett, som kommer i grupp så fort mörkret faller och river sönder allt i sin väg. Människorna i reservatet har levt där så länge att de helt tappat tron på en räddning. Kanske finns det inte ens några andra människor kvar på planeten längre?

Samtidigt som vi får följa människornas kamp i reservatet spelas en annan historia upp där vi får bakgrunden till sjukdomen, som inte uppstått av sig själv utan i ett laboratorium (förstås). Och vi möter Amy, personen som kanske, på något sätt, ska kunna ”rädda världen”. Hon är bara en liten, oälskad flicka som själv inte har en aning om sitt syfte. Jag förvirras verkligen av blandning av vetenskap, folktro, övernaturliga fenomen, nutida referenser och science-fiction i den här boken, men jag gillar det också. Jag gillar att jag inte riktigt vet vad som är vad. Jag gillar den ödesdigra stämningen som nästan gör att jag får ont i magen. Och hoppet, åh vad jag gillar att det ändå finns någon slags hopp inkilat i boken.

Kanske gillar jag dystopier eftersom de ger mig perspektiv på världen. Så hemskt som det målas upp i romaner är det ju sällan i verkligheten, även om mycket av det som rapporteras om i nyheterna är nog så hemskt. Det är kanske anledningen till att vi älskar att läsa om alla möjliga beskrivningar av hemskheter? Det är skönt, eftersom det inte gäller mitt eget liv… Böcker är en utflykt in i något annat, men inte en flykt… Det är otroligt spännande att få försvinna in i någon annans tillvaro och liv, vare sig det är bra eller dåligt – eller katastrofalt.