Den förkvävande tystnaden

Jag har fått skrivlust. Den kittlar och nyper och irriterar mig dagarna i ända, speciellt de dagar jag inte har tid att skriva. De dagar jag inte ens är hemma och därför inte har möjlighet att sitta och skriva, eller de dagar jag måste jobba med uppdrag som jag inte hittat på själv, är värst. Då skriker skrivlusten min som ett litet förbannat barn som vägrar acceptera mina fingrars tystnad och tankarnas förkvävande tillvaro.

Art journal detail: lioness by iHanna

De vill ut, och de vill ut nu – innan de glöms bort.

Skrivlust är generellt något riktigt fint och bra. Något att följa efter och hålla fast i. Men det kan också vara väldigt skrämmande att vilja uttrycka sig, speciellt offentligt. Att vilja förmedla något, precis vad som helst, är att tigga om att bli ifrågasatt eller missförstådd. Det är bara människans natur. Blir man missförstådd ska man kanske vara tacksam, det betyder väl att någon läst det man skrivit… Att bli omtyckt är ju inte målet även om det alltid är önskvärt.

De flesta som skriver förblir olästa. Miljarder meningar skrivs varje dag i datorer och antecknignsböcker för att aldrig någonsin bli lästa igen, inte ens av den som skrivit ner dem. Det finns mycket som existerar som inte värdesätts. Jag tänker att som skribent är jag den första som måste uppskatta det jag själv skriver, så kanske är det där jag borde börja. Att ge mig själv skrivtid. Att ge skrivandet utrymme. Att våga strunta i rädslan, om det går.

Att bara sitta i den förkvävande tystnaden och vänta, vänta på att skrivlustan ska bita tag ordentligt, eller ge sig för stunden…

Detta inlägg är publicerat i Skrivandet och taggat , . Bokmärk permalänken. Både kommentarer och trackbackar är avstängda.