Selma Lagerlöfs dagbok

Dagbok av Selma Lagerlöf

Det regnar och snöar och blåser i dag, så att jag kan ingenting annat göra än sitta inne och skriva dagbok.

I flera år har jag haft en charmig liten bok i min bokhylla. Den har stått där utan att bli läst av någon. Jag kallar den charmig därför att den är gammal, vacker och därför att både dess titel och författare tilltalar mig, men ändå har jag inte läst den? Jag har aldrig haft någon ambition att läsa den, vilket är ovanligt för mig. Jag kan inte minnas att jag någonsin köpt eller behållit en bok för att bara ”ha den”, men den här tror jag kom hem med mig för att räddas från okänt öde på någon loppis. Kanske hade den hamnat i soporna eller återvinningen om inte jag lagt ut tio kronor och tagit hem den?

Volymen är helt enkelt estetiskt tilltalande, så till den grad att jag ville äga den. Och där har den stått nu i många år, nästan som en prydnad, tills förra veckan när jag bestämde mig för att i alla fall läsa ett par av de första raderna (som en del i mitt projekt rensa-bokhyllan), så jag kunde avgöra om den ska få vara kvar… Jag ville bara kika in i den lite, och självklart var jag tvungen att stanna innanför dess vita pärmar och läsa vidare.

Boken är publicerad och tryckt av Alb. Bonniers boktryckeri 1932, och gavs för några år sedan ut som pocket. Den är skriven år 1873, vilket är länge sedan för en bok man väljer att läsa frivilligt, tycker jag. Men den går att läsa med behållning, och charmen består. Det är så härligt att trots bokens ålder finns den fortfarande i världen, liksom Selma Lagerlöfs många romaner. Jag känner mig liksom tacksam för att hon vågade sig på ett skrivande liv, att hon i Fredrika Bermers och andra föregångares spår, gav sig själv tillåtelse att bli en skrivande människa, för alla vi som skriver vet ju att det är fan inte lätt. Det finns mycket motstånd, både inre och yttre. Men Selma fattade bara en penna och började skriva. Tack Selma, tack.

Omslaget på den lilla volymen är i vitt fuskläder, med titeln Dagbok tryckt i guldbokstäver på pärmens rygg. Framsidan föreställer en stor vas med prunkande rosor, också de präglade i guld. På pärmens rygg finns det magiska författarnamnet Selma Lagerlöf, bara det ett löfte i sig, och jag kan inte låta bli att undra om hon inte fortsatte skriva dagbok senare i livet? Eller kanske tog brevskrivandet till väninnor och familj över den tid hon lagt på dagboken? Av vad jag kan se är detta är den enda utgivna dagboken.

Efter lite efterforskning visar det sig vara den tredje boken i en serie om hennes barndom. Den första heter Mårbacka, efter gården där hon växte upp och som hon senare köpte tillbaka för sina nobelprispengar, och den andra Ett barns memoarer. Kanske jag tar mig tid att kolla upp dem på bibiloteket någon gång i framtiden, men innan dess finns det flera romaner av Selma jag borde läsa. Jag var inte speciellt förtjust i debutromanen Gösta Berlings saga – egentligen, som väl ska vara hennes mästerverk, men jag förälskade mig i och berördes starkt av hennes Kejsaren i Portugalien som jag fick i uppgift att läsa när jag pluggade litteraturvetenska på universitetet. Hade jag den här skulle jag läsa om den nu, men också det får vänta.

Dagboken är en resedagbok som Selma Ottilia Lovisa Lagerlöf skrev som 14-åring när hon bodde några månader i Stockholm hos sin moster och morbror. Hon är redan en fullfjädrad författare (eller om hon möjligen redigerat lite i efterhand som vuxen). Hon bygger upp spänningen och dramatiserar allt hon är med om för läsaren. Om sina egna känslor skriver hon inte mycket, förutom att hon lider av en lätt släng av förälskelse i en student från Uppsala – som senare visar sig vara förlovad (och hon ska ju ändå inte gifta mig, utan förbli ogift för att kunna arbeta som författare). Hon återberättar inlevelsefullt och detaljerat skvaller och spökhistorier hon får höra, och ibland spinner hon vidare på historierna och fantiserar ihop sin egen alternativa och mycket mer spännande verklighet, tills hon nästan tror på den själv.

Jag kan nog inte komma på en bättre beskrivning av boken än den jag inledde med: charmig. Hela boken, inklusive dess innehåll nu när jag tagit del av det, är charmig och bedårande. Selmas dagbok är fylld av såna fina, lite gammeldags ord jag älskar; upplivande, språkade, konungen, kusligt, högtidligt, och uttryck som ”hjärtat värkte så förfärligt” och ”är det inte märkvärdigt…?”

Charmigt, helt enkelt charmigt.

Och är det inte märkvärdigt att ord skrivna med blyerts i en anteckningsbok för nästan 150 år sedan finns att läsa idag, inte bara bevarade i min bokhylla utan i sin helhet även på internet? Det känns hoppfullt, på något sätt tycker jag.