Bestulen

Hannas Cresent Femto cykel

Jag blev i slutet av sommaren bestulen på min cykel, som stod fastsatt och låst utanför vårt hus. En morgon var den borta, och jag kommer aldrig att få se den igen. Det känns väldigt ovant, då jag haft cykel hela livet men aldrig blivit av med den. Jag hade samma cykel från tonåren tills jag blev 35, och sedan dess har jag cyklat på den här som nu är stulen. Den första jag köpt själv, för mina egna pengar. Det enda färdmedel jag ägde.

En månad senare blev jag avlurad/bestulen på min telefon av en okänd man, som låtsades vilja låna en penna och helt kollrade bort mig. Jag kände mig hotad och det enda jag oroade mig för var min kropp och vår säkerhet, tills han gått igen. Då insåg jag att jag inte alls tänkt på var min mobil legat på bordet som han stått precis intill. Det känns bittert att tänka på hur lätt jag lät mig luras och blev bortkollrad, och hur skyddslös jag varit. Efteråt har jag både känt skuld och skam över min dumhet, som om inte jag visste att man ska vara aktsam med sina värdesaker? Jo, det visste jag, men just då kände jag mer oro för att bli hotad än för att bli bestulen. Jag tänkte mer på att hjälpa än på att själv bli stjälpt.

Det är lätt hänt, att man blir bestulen, har jag hört. Det kan hända vem som helst. Det hände på några sekunder, och sedan var mitt mobila liv borta. Men visst bestals jag också på en liten del av min godtrogenhet, på min oskuldsfullhet? Kanske också på min vilja att assistera okända människor som ber om hjälp. Kanske bidrog stölden inte bara till att jag är mobillös en vecka, och på avvänjning från mitt digitala beroende, utan också till att förankra lite mer av misstro och tröstlöshet i mitt hjärta?

Det går fort, på bara någon sekund så är man ett offer istället för sig själv.