Jag betalade nyligen in en liten summa pengar för att ha kvar min domän ihanna.se ännu ett år. Det betyder att det är ungefär ett år sedan jag registrerade domänen och döpte min nya blogg till text i Hanna, efter mycket funderande. Ett helt okej namn som spinner vidare på mitt alias iHanna (som jag haft sedan 10 år tillbaka). Text i Hanna låter kanske lite tråkigt men är i alla fall brett nog för mig och mitt skrivande att få plats. Ett samlande paraply för det jag vill göra helt enkelt.
Jag skaffade domänen eftersom jag behövde ett utrymme där jag kunde skriva på svenska, för att ge mig själv en plats att skriva på. Men jag tycker inte att jag utnyttjat denna möjlighet speciellt bra alls. Jag är ofta väl självkritiskt, men detta är för sorgligt. Jag kan inte vara nöjd med att skriva en text i månaden eller så. Speciellt dumt känns det efter att jag skrivit en ”färdig” text, som mitt senaste inlägg förra veckan, och märker hur lycklig det gör mig att skriva!
Det spelar egentligen inte så stor roll att det inte är en ”stor” text, eller om någon ens läst den, för jag blir i alla fall lycklig av att ha sammanfattat en del tankar, skrivit meningar som hakar i varandra, fått på pränt några av de miljoner tankar som rusar genom min hjärna hela tiden. Att lägga ut texten på internet och ”publicera” är för mig ett sätt att avsluta och känna mig klar med just den texten. Det hjälper mig att gå vidare, att vilja fortsätta, att fokusera. Det är mycket lättare att bli nöjd när man har ett definierat mål har jag lärt mig under det senaste året. ”Att skriva mer” har tidigare varit ett av mina mål, men jag når aldrig dit hur mycket jag än strävar. ”Mer” är alltid mer än jag just presterat, och känslan av tomhet infinner sig. Efter att jag skrivit förra inlägget ville jag skriva ”ännu ett inlägg” och eftersom det är ett definierat mål går det att genomföra. Jag gör det ju just nu!
Skrivande lämnade mig med en känsla av att vara hög. I flera timmar efteråt känns det som om jag flöt fram och var på rätt väg. Jag känner mig som den jag ska vara, och fast det är pretentiöst betyder det att jag känner mig som en skribent (inte helt som ”författare”, men nära nog). Allt är som det borde vara just då, även om inget yttre förändrats och ingen annan vet om att det hänt. Så är det ju ofta med skapandet, det sker lika mycket i det inre som på skrivbordet eller på pappret.
Bloggens första inlägg handlar mest om hur svårt det är att skriva, för det är svårt. Det blev en hel del gnäll där, men det är sant och det kan vilken författare som helst skriva under på!
Känslorna, vardagen, andra uppdrag, hjärnans irriterande motstånd, tidsbrist, rädsla, hämningar, ovanor, vanan att skjuta upp och den ofta hypokondriska känslan av skrivkramp står i vägen. För mig är det mycket lättare att t.ex. måla för då använder jag inte min hjärna alls, så fort jag kommer in i ett kreativt flyt kopplas hjärnan bort och det är hur underbart som helst. Hjärnan är min allra störta motståndare i skrivprocessen, hur motsägelsefullt det än låter. Där bor till exempel fröken IcK (inre kritiker/inner critic), som ständigt talar om för mig hur sämst jag är.
På författarinnan Jennifer New’s blog kallade hon sina texter för ”personliga essäer” och det är ett uttryck som tilltalar mig. Det är exakt det jag tycker bäst om att skriva! Det är det jag försöker göra här: skriva personliga essäer. Texter som handlar om kultur, fenomen, händelser, tankar – allt med utgångspunkt från mig själv.
Slutresultatet blir säkert en självpublicerad bok eftersom jag ohejdat älskar böcker och allt jag gör vill gärna bli en bok i slutänden. De som inte vill eller har tid att läsa mina långa bloggtexter online utlovas härmed en pocketversion i tryckt format av allt detta svammel… ska vi säga inom ett år?
Den här bloggen, till skillnad från min andra blogg iHanna’s Blog (about my creativity, all written in English), känns faktiskt lite hemligt så där, om nu något på internet skulle kunna kallas det. Mer som ett verktyg eller en yta än som en offentlig blogg. Min anteckningsbok, men mer än det eftersom det finns en viss press att skriva läsbart ändå. Att skriva är för mig det viktigaste och därför känsligaste, ändå vill jag göra det publikt inför hela världen. Det är motsägelsefullt men som sagt, att publicera är till stor hjälp för mig. Jag känner mig duktig. Jag har ett behov av att vara duktig också (fast tala inte om det för någon, speciellt inte för fröken Ick).