Kategoriarkiv: Meditation

Tonglen

Lämna ett svar

Jag läste alltså om buddhism i somras, bland annat Pema Chödröns bok ”Start where you are – A guide to compassionate living”. Pema är en amerikanska som blivit buddhistisk nunna. Hennes lärare var Chögyam Trungpa, Sakyong Miphams pappa. Det här är mina anteckningar om bokens huvudhandling.

Pemas bok är mer saklig än Sakyong Miphams, hon utgår från två buddhistiska övningar som liksom det mesta inom buddhism handlar om att bli en god(are) människa. En människa som är generös, vänlig och öppen, en människa som inte dömer någon, varken sig själv eller andra. Det ultimata för en buddhist är bland annat att kunna sätta andra framför sig själv, att glädjas när ens fiende lyckas och förmedla medkänsla till alla kännande varelser på jorden. Båda övningarna utgår från sittande shamata-vipasana-meditation och har det som sin grund.

Den första övningen heter ”tonglen”. Pema beskriver tonglen som fyra steg; öppna ditt hjärta och förställ dig att du andas in ett mörkt, svart moln och ut ett vitt, kallt ljus. Dra in mörker (andra bekymmer) och utstråla ljus med hela kroppen (ge medkänslans ljus). När du gjort det en liten stund och det känns synkroniserat ska du känna/föreställa dig någon av dina egna smärtor eller problem – eller ännu hellre någon närstående persons svårigheter, och känna detta så gott du kan. Det är lättast att hitta till sin egen medkänsla, och få till en riktigt lyckad tonglenmeditation, när någon man känner som har det svårt. Då kan man komma nära medkänslans punkt och smärtan som det svåra säkerligen orsakar hos den drabbade. Du ska nämligen symboliskt andas in all denna smärta (ensamhet, sjukdom, depression eller fattigdom – eller vad det nu kan handla om), och andas ut all medkänsla du kan uppbringa. Skicka värme, kärlek eller en god tanke (föreställ dig en kram eller varför inte en kopp kaffe), ja helt enkelt något som skulle kunna lätta personens börda.

I det fjärde steget använder du den medkänsla du känner och utökar den till alla som är gamla, har ont eller är ensamma och fattiga. Andas ut rymlighet och glädje. Det är viktigt att både komma till det tredje och det fjärde steget.

I en situation där man ser direkt lidande säger Pema att man till och med kan hoppa över steg ett och två, och bara ta in någons smärta och försöka lätta deras börda. Till exempel när man sitter vid någons sjukbädd… Man kan använda tonglen när man själv känner ilska eller depression. Andas in känslorna som tunga mörka moln och andas ut medkänsla för dig själv, något som kan vara minst lika svårt!

I resterande kapitel av boken beskriver Pema vad olika buddistiska talesätt betyder och när de kan användas i vardagen. De är så kallade slogans som skrevs ner av den tibetanske läraren Jamgön Kongtrül den store. De kallas lojonglärorna och innehåller femtionio säljande slogans som påminner oss om hur vi ska väcka vårt hjärta. De ska användas under meditation som påminnelser att haka upp sin kunskap på, men för mig kändes de främmande och komplicerade, ofta med koder som måste tolkas. Jag har försökt mig på tonglen flera gånger, men lojong  har jag än så länge bara läst om. Pema gör förstås tolkningen åt läsaren så jag fick ändå ut en hel del av att läsa dem.

Det är nästan som om hjärtat faktiskt vidgades av att läsa om hur dessa slogans kan användas i olika situationer. Text och ord påverkar mig. Välformulerade meningar mer än andra. En del slogans behöver ingen förklaring som t.ex. ”Använd dig alltid av ett glatt sinnelag” och ”Meditera alltid över det som väcker mest motstånd” och ”Var tacksam mot alla”. Min favorit är ”Gör inte gudar till demoner”, vilket betyder att man kan ta vad som helst som egentligen är gott (symboliserat av gudarna) och göra det till sin personliga demon (åh vad jag avskyr att solen skiner), det vill säga något man vill undvika och stänga sitt fönster för.

Så kom ihåg det nu, försök att inte göra gudar till demoner!

Vindhästen

Lämna ett svar

Buddhist pray flags photographed by iHanna
I augusti plockade jag många liter bär på ön samtidigt som jag lyssnade på ”Ett annat liv” som hörbok i min bleknande ipod, uppläst av författaren själv. På kvällen övade jag mig i meditationens konst och drack sedan te och läste böcker. Jag läste om buddhism, bland annat en bok av Sakyong Mipham som heter Turning the mind into an ally. Den tog jag verkligen till mitt hjärta. Nästan hela boken handlar om meditation och den påminner mig lite om Jon Kabat-Zinnes bok tycker jag (också den en favorit).

Efter varje kapitel känner jag mig uppmuntrad att gå och sätta mig med korsade ben och meditera. Det är nästan som att meditera att läsa en välskriven text om meditation, man blir kär i själva akten (vilket man för all del bör akta sig för att bli, det är lite som att bli kär i idén om att vara författare utan att sedan ta sig tid för att skriva). Idén om meditation är lätt att ta till sig och tycka om tycker jag, övandet är aldrig lika lätt…

Sakyong skriver poetiskt och fint, med många referenser till hans eget vardagliga västerländska liv med golf, studier, hästridning och sport. Hans berättelser om vindhästen är vackra berättelser där han använde sitt eget intresse för ridsport som liknelser om att sporra, sela, behärska, kommunicera och styra sin ”häst”, vare sig det är en riktig häst eller den inre vindhästen…

Vinsthäst kommer från det tibetanska ordet ”lungta” och det beskriver den outsinliga energi av grundläggande godhet och vakenhet som finns i varje människa. Denna energi kallas ibland vår buddhanatur, den som ofta undanflyr oss i vardagen. Vi kan hitta tillbaka till detta tillstånd genom att öva oss i meditation, då man kontemplerar över sin inre vakenhet i all tysthet. Vindhästen är svår att beskriva, så vag och undanflyende för de flesta av oss, men personligen tycker jag att det är bland det vackraste som finns. Att den finns kan jag intyga då jag sett den hos mig själv många gånger, fast självklart inte i speciellt långa perioder. Jag tror det är då allt i världen känns förunderligt vackert och självklart, då problemen inte ens är skuggor utan bara icke-existerande och kärleken allomfattande. Det är magiskt att lära känna sin vinsthäst tycker jag, och jag bär på en ständig längtan efter mer.

Vindhästen finns inom varje människa, det är en buddhistisk sanning som jag råkar tro på, en tanke som kan sammanfattas i uttrycket ”Det finns inga onda människor, bara onda handlingar”, vem som sa det vet jag inte. Att se skillnad på don och person är något som vi alla borde lära oss förstå tidigt i livet men sällan får någon undervisning om, snarare tvärtom. Vi är ju våra betyg, titlar och handlingar. Vi älskas mer när vi presterar bra. Hur många mammor har inte sagt till sina barn att ”jag tycker inte om elaka barn” t.ex. (för den delen bland det sämsta man kan säga om man vill uppfostra en god människa)? Ja, det var inte meningen att bli politisk, inte just idag i alla fall. Istället romantisk;

Jag föreställer mig vindhästen som släkting med den bevingade hästen Pegasus, han som kan ta oss hela vägen upp till Gudarna på sin rygg, och med den vita skimrande enhörningen som med sitt snäckliknande horn är symbol för skönhet och oskuldsfullhet. Vindhästen bor inom oss alla, det är ändå en mycket vacker tanke.

Färgmeditation

Lämna ett svar

Jag lyssnade på Eva Dillners hörbok Livs levande Eva ett tag. Som hörbok är den intressant eftersom det inte är en ”bok” utan hon pratar fritt, som om hon höll föredrag eller gjorde radioprogram. Bland annat finns där en 25 minuter lång meditation där man går in i olika rum som hon beskriver. Jag gjorde den tillsammans med henne. Hon leder lyssnaren genom en färgtunnel och in i olika rum för varje sinne. Den enda färgen jag tydligt såg var orange, som hon påstod är kreativitetens färg. Inte ens min favoritfärg rosa såg jag tydligt, även om jag log när den ”sköljde över mig” enligt henne.

I doftrummet kände jag en ganska tydlig lukt av ett apelsin-suddigummi jag haft sedan jag var liten; orangt. Det var en enda doft jag kunde känna, och jag såg också tydligt suddigummit framför mig fast jag inte tänkt på det sedan jag senast såg det för några år sedan. I smakrummet kände jag ev. smaken av en blyertspenna jag bet på, men i rummet för intryck såg jag inget speciellt och i hörselrummet hörde jag bara tystnad – förutom ljuden som var verkliga där jag satt. Porlandet i rören, klockans tickande etc. Men inga inre ljud alls, bara tysnad. Kanske tystnaden  är signifikant?

Jag brukar vara dålig på att göra såna här visualiserade meditationer. Jag kanske behöver öva upp min fantasi? Eva säger; Målet är inte att uppleva det på ett visst sätt utan att göra övningen, överlämna sig till processen och lita på att det ”blir som det ska bli”.

Det blev mest orange, och det känns rätt faktiskt.