Jag läste alltså om buddhism i somras, bland annat Pema Chödröns bok ”Start where you are – A guide to compassionate living”. Pema är en amerikanska som blivit buddhistisk nunna. Hennes lärare var Chögyam Trungpa, Sakyong Miphams pappa. Det här är mina anteckningar om bokens huvudhandling.
Pemas bok är mer saklig än Sakyong Miphams, hon utgår från två buddhistiska övningar som liksom det mesta inom buddhism handlar om att bli en god(are) människa. En människa som är generös, vänlig och öppen, en människa som inte dömer någon, varken sig själv eller andra. Det ultimata för en buddhist är bland annat att kunna sätta andra framför sig själv, att glädjas när ens fiende lyckas och förmedla medkänsla till alla kännande varelser på jorden. Båda övningarna utgår från sittande shamata-vipasana-meditation och har det som sin grund.
Den första övningen heter ”tonglen”. Pema beskriver tonglen som fyra steg; öppna ditt hjärta och förställ dig att du andas in ett mörkt, svart moln och ut ett vitt, kallt ljus. Dra in mörker (andra bekymmer) och utstråla ljus med hela kroppen (ge medkänslans ljus). När du gjort det en liten stund och det känns synkroniserat ska du känna/föreställa dig någon av dina egna smärtor eller problem – eller ännu hellre någon närstående persons svårigheter, och känna detta så gott du kan. Det är lättast att hitta till sin egen medkänsla, och få till en riktigt lyckad tonglenmeditation, när någon man känner som har det svårt. Då kan man komma nära medkänslans punkt och smärtan som det svåra säkerligen orsakar hos den drabbade. Du ska nämligen symboliskt andas in all denna smärta (ensamhet, sjukdom, depression eller fattigdom – eller vad det nu kan handla om), och andas ut all medkänsla du kan uppbringa. Skicka värme, kärlek eller en god tanke (föreställ dig en kram eller varför inte en kopp kaffe), ja helt enkelt något som skulle kunna lätta personens börda.
I det fjärde steget använder du den medkänsla du känner och utökar den till alla som är gamla, har ont eller är ensamma och fattiga. Andas ut rymlighet och glädje. Det är viktigt att både komma till det tredje och det fjärde steget.
I en situation där man ser direkt lidande säger Pema att man till och med kan hoppa över steg ett och två, och bara ta in någons smärta och försöka lätta deras börda. Till exempel när man sitter vid någons sjukbädd… Man kan använda tonglen när man själv känner ilska eller depression. Andas in känslorna som tunga mörka moln och andas ut medkänsla för dig själv, något som kan vara minst lika svårt!
I resterande kapitel av boken beskriver Pema vad olika buddistiska talesätt betyder och när de kan användas i vardagen. De är så kallade slogans som skrevs ner av den tibetanske läraren Jamgön Kongtrül den store. De kallas lojonglärorna och innehåller femtionio säljande slogans som påminner oss om hur vi ska väcka vårt hjärta. De ska användas under meditation som påminnelser att haka upp sin kunskap på, men för mig kändes de främmande och komplicerade, ofta med koder som måste tolkas. Jag har försökt mig på tonglen flera gånger, men lojong har jag än så länge bara läst om. Pema gör förstås tolkningen åt läsaren så jag fick ändå ut en hel del av att läsa dem.
Det är nästan som om hjärtat faktiskt vidgades av att läsa om hur dessa slogans kan användas i olika situationer. Text och ord påverkar mig. Välformulerade meningar mer än andra. En del slogans behöver ingen förklaring som t.ex. ”Använd dig alltid av ett glatt sinnelag” och ”Meditera alltid över det som väcker mest motstånd” och ”Var tacksam mot alla”. Min favorit är ”Gör inte gudar till demoner”, vilket betyder att man kan ta vad som helst som egentligen är gott (symboliserat av gudarna) och göra det till sin personliga demon (åh vad jag avskyr att solen skiner), det vill säga något man vill undvika och stänga sitt fönster för.
Så kom ihåg det nu, försök att inte göra gudar till demoner!
