I sitt sammanhang

inside with text

Det verkar det som om de böcker jag läser hänger ihop. Som om den roman jag läser nu följer en nyligen utläst bok som har samma tema. Att boken på något sätt hör samman med den tidigare. Som om jag medvetet valt att läsa ett speciellt tema, fast jag inte gjort det. Inte denna gång.

Ibland, eller ganska ofta, gör slumpen så. Sätter ihop det ena med det andra. Då kan man bara hänga med och vara tacksam. Tacksam för universums snillerikedom. För det är intressant att se hur saker och ting hänger ihop tycker jag. Hur tankarna vävs samman när man återigen anländer till samma plats, bildligt eller till en bokstavligt beskriven ort, men genom en ny författares ögon.

Jag skrev nyligen en artikel med ordet ”kontext” i rubriken, men jag tror den blev ändrad och slutligen fick heta något med ”sammanhang” istället. Sak samma, ordet kontext betyder ju omständigheter, sammanhang, omgivning, eller övergripande situation.

Ordet fortsätter fascinera mig, i vilket sammanhang det än återfinns i, men speciellt när det gäller böcker. Det hänger samman med ett av mina favoritbegrepp inom litteraturvetenskapen: intertextualitet. Det är en term inom litteraturvetenskapen som hänvisar till att ingen text står för sig själv, utan ingår i ett nät av relationer till andra texter. Ett ord som på ett sätt faktiskt innehåller anledningen till att studera.

Genom att studera kan man sätta enskilda händelser i ett sammanhang. Det är omöjligt att förstå någonting om man bara har enskilda pusselbitar av helheten. Först när bitarna bildar en helhet kan man börja ana hur påverkade vi alla är av det som hänt tidigare.

Intertextualitet är när det ena hänger ihop med det andra. Det som bygger vidare på eller har en relation till nästa sak. Kanske är det alltid så i böckernas värld. De böcker som skrevs förra året bygger vidare på en tradition av böcker och skrivande som är hundratals år gammal, vare sig författaren, eller för den delen läsaren, vet om det eller inte. Kontexten finns alltid där, men bara om man känner till den avslöjar den något intressant. Just det tycker jag om. Att jag genom att ha läst en bok förstår nästa bättre.

Kontext är ett spännande pussel som aldrig tar slut. Det utesluter bara den som inte är intresserad nog att gräva sig in i lagren av kunskap.

Publicerat i Litteratur | Taggat , , | Stängt för kommentarer

Jag har gjort en broderibok

Grafisk profil - Broderade berättelser 2013

Jag har gjort en bok! En riktigt fin bok om jag får säga det själv.

Jag fick ett förstahandsexemplar i min hand förra veckan men var tvungen att smälta det ett tag innan jag kunde skriva något om det. Det är stort detta tycker jag. Innan första exemplaret anlända med bud var jag nervös för hur den skulle se ut. Det är en sak att designa en bok på skärmen, en helt annan sak att se hur det blir i färdig form. Den känns tung, och betydande. Overkligt trots att jag nu har den här. En bok, en riktig bok!

Nu kan jag andas ut en aning, men jag är fortfarande nervös inför hur den kommer att tas emot. Om bara ett litet tag packar tryckeriet in nästan 1000 böcker i bruna kuvert som skickas ut till Broderiakademins medlemmar runt om i Sverige…

För mig har bokskapandet betytt timtals med arbete framför datorn. Maj månad passerade lite som i dimma. Till och med på båten till Gotland jobbade jag. Jag har skrivit in andras texter, svarat på mejl, påmint om bildintyg, korrigerat och redigerat texter, komponerat en introduktionstext, begärt in offerter från tryckerier, beställt ISBN-nummer, mejlat med tryckeriet, gjort omslag och skrivit baksidestexten, fått provtryck och sedan gjort layout till hela inlagan. Nästan 200 sidor bok blev det! Ja det är inte bara boken jag gjort, utan vernissagekortet och affischen för utställningen också.

Anledningen till att jag gjort en bok är att Broderiakademin firar 20-årsjubileum i år. Eftersom jag är med i styrelsen har jag varit med och planerat för firandet sedan länge. Jag tror det är två år sedan vi började tänka på jubileumsfirandet. Firandet inkluderar en stor broderiutställning som hade vernissage på Nationaldagen den 6 juni, på Eskilstuna stadsmuseum. Och så boken, det som vi inför medlemmarna kallat en publikation

Men någon ”publikationen” är det ju knappast, det är inte ett tunt extranummer av medlemstidningen eller ens en utställningskatalog. Nej, det är en inbunden bok med hårda pärmar och 200 sidor broderier. Alla brodöser som skickat in ett bidrag till utställningen har fått ett eget uppslag. Alla broderier vi fått in är med i boken! Temat är ”berättande broderi” och till varje broderi finns en närbild på stygnen samt en beskrivande text med lite tankar bakom verket.

Projektet har varit lite hemligt, mest för det är så kul att ge bort en riktig överraskning. Men också för att vi inte ville lova för mycket. Den som förväntar sig en bok blir väldigt besviken om projektet rinner ut i sanden. Det är omöjligt att föreställa sig hur mycket tid det tar att göra en bok. Bara att fotografera alla verken tog åtta timmar för tre personer. Den som inte förväntar sig något blir förhoppningsvis glatt överraskad av att det kommer en ”gratis” bok hem i brevlådan. Boken levereras till alla medlemmar inom kort, men helt gratis är den förstås inte. Pengarna till trycket kommer från insparade medlemsavgifter och en smart styrelse. Om jag får säga det själv alltså.

Boken kommer att finnas att köpa för den som inte är med i föreningen Broderiakademin (eller vill ge bort ett exemplar till en vän), dels på Eskilstuna stadsmuseum och dels via Broderiakademins hemsida (inom kort).

Publicerat i Betraktelser | Taggat , | Stängt för kommentarer

Kanthabroderi

kanthabroderi av Hanna Andersson

Jag älskar kanthabroderi! För mig känns som den mest naturliga sak att göra med tyg och tråd. Att tråckla sig fram, linje för linje. Speciellt i dess enklaste form, då det bara är förstygnen och jag. Upp och ned, upp och ned. Kanske borde det vara jämnare, kanske skulle jag gått en kurs… Men nu blev det så här.

Jag har sytt ihop lite olika bomullstyger i min favoritfärg, och stygnat mestadels med mitt favoritbroderigarn: pärlgarn.

Kantha är i alla fall ett broderisätt som ursprungligen kommer från Bangladesh. Kantha består av det allra enklaste av broderistygn, nämligen en jämn rad förstygn (upp-och-ned-stygn) som kan göras i olika formationer. Syr man dem i olika mönster kan man skapa komplexa mönster och figurativa bilder, men så långt har inte jag kommit.

Från början var stygnet till för att sammanfoga gamla sarityger. Kvinnorna i Indien återvann helt enkelt sina kläder och gjorde tjockare täcken av bitarna som var kvar. Det var också ett sätt att uttrycka sig på, för kvinnor både i städer och på landsbygden i Bengal.

Mina stygn blev en kudde, denna gång.

Och när jag ändå var igång passade jag på att göra mitt första inlägg i wikipedia, den fria ordboken på nätet!

Publicerat i Textilt skapande | Taggat , , , | Stängt för kommentarer

Skapelseprocessen

Nyfödda fåglar

Skapelseprocessen är en spännande process att vara i, vad det än är som skapas. En text, en målning, en bok eller vad som helst. Något som inte fanns finns plötsligt, och det är jag som är dess upphov. Det är spännande, för resultatet blir aldrig exakt vad man förväntat sig.

När man skapar föreställande objekt, som skulpturer, gosedjur eller dockor, är det extra spännande att anlända till slutfasen. Det är då en helt ny personlighet skapas. Det är omöjligt att distansera sig från en skapelse som blir mer än ett ”verk”. Det är ju, eller ska strax bli, en individ. Visserligen kan individen inte gå eller prata, men det gör inget. Sådana detaljer är lätt att föreställa sig. Och en personligheter är lätt att projicera, det gör vi ju hela tiden med små barn, förälskelser och eventuella husdjur, så varför inte även på materiella ting?

För några år sedan gjorde jag massvis av amigurumis, virkade små djur. Varje gång kroppen stoppats och sytts ihop fascinerades jag över vad jag skapat. Och när väl ögonen var på plats ”föddes” mina djur och blev till. Våra ögon möttes och kärlek uppstod – oftast.

På samma sätt var det när jag gjort klart min tovade och mycket långhalsade fågel. När ögonen kom på plats mötte jag en ny liten vän. Första dagen var den lilla figuren naken och ulligt mjuk, som en nyfödd och hjälplös fågelunge. Men prydd med paljetter, fluffiga stjärtfjädrar och gula vingar kände han sig redan flygfärdig och redo att på sitt näbbiga sätt ta sig ann världen. Eftersom tovad ull är perfekt att brodera på har jag förutom paljetter också stygnat runt kroppen. På Broderiakademins hemsida kan man se hur det blev, där finns de foton jag tog under den första skogsutflykten med vännerna på Gotland. Där skrev jag också:

Att brodera på en liten tovad skulptur var annorlunda och spännande. Det är inte alltid man börjar prata med sitt broderi, men här var det svårt att låta bli…

Se min och de andra vårfåglarna i blåsippsskogen: Tovade fåglar dekorerade med broderi

Publicerat i Betraktelser, Textilt skapande | Taggat , | Stängt för kommentarer

Bilden ljuger inte

På Fotografiska 19 maj 2013

Huvudattraktionen just nu på Fotografiska i Stockholm är Henri Cartier-Bressons svartvita fotografier. Rad på rad av spännande och fantastiska fotografier från nästan hela 1900-talet. Cartier-Bresson anses vara det journalistiska fotots fader, duktig både på att vara på rätt plats och att komponera vackra bilder när det gällde. Men trots att jag hittar en del favoriter bland hans foton är det andra fotografer på museet just nu som fascinerar mig mer.

Den nederländska fotografen Ruud van Empel till exempel. Han är en helt ny bekantskap, men jag blir alldeles lycklig av hans bilder. Han har med hjälp av Photoshop skapat nya världar, nya miljöer. Alla verken består var för sig av hundratals olika, utklippta fotografiska bilder, ihopsatta till något alldeles nytt. Vardagliga växter har blivit en hel djungel som växer högt över huvudet på barnen på bilden. I nästan alla bilder skymtar en pytteliten fågel, insekt eller något skogsdjur i periferin. Barnen är otroligt vackra, men också märkligt plastiga och högtidligt klädda, när de är klädda. Flertalet av barnen befinner sig i vattnet och kikar upp som grodor i en damm. En del kanske provokativa och stereotypa, men också så barnsligt oskuldsfulla och vackra.

Det är fotografier, men ändå inte. Det är collage gjort av verkligheten. En verklighet som fångats in och gjorts om till något verkligt magiskt.

Van Empels bilder sägs skapa en obehagskänsla hos betraktaren eftersom man inte riktigt kan avgöra vad som är ”fel” med bilderna. De är verklighet, men ändå inte. Men för mig känns det inte så. Jag tror helt enkelt det är skönheten i bilderna som gör att jag vill stanna kvar. Titta mer. Det magiska, som att gå in i en saga eller stå utanför Avatar-världen och kika in…

Men även vetskapen om hur bilderna är gjorda fascinerar mig. Bilder kanske ska tala för sig själv, men att veta lite om hur en konstnär eller fotograf tänkt, tycker jag bara ger mervärde. Jag älskar att titta in i konstnärens studio, höra hur idéer uppstår, få ta del av den skapande processen helt enkelt. Jag förstår vad van Empel vill göra när jag förstår hur bilderna är skapade, och jag läser informationstexten med största intresse.

Sedan vandrar jag vidare längs självlysande magiska skogar och mossgröna vattendrag.

Publicerat i Kultur | Taggat , , | Stängt för kommentarer

Ett broderat hjärta av sammet

Embroidered Heart

Jag återkommer till en av mina favoritformer: hjärtformen. Det är så fint, hjärtat. Ja inte bara formen, utan dess symbolvärde. Vad hjärtat står för och betyder. Och dessutom passar det bra i min favoritfärg, rosa. Det här hjärtat är sytt av rosa sammet, något man aldrig kan få för mycket av tycker jag.

Det som lockade mig mest denna gång, förutom att tillverka en present till Britt, var att få gräva i facken där jag förvarar pärlor, knappar och band. Dessa små skatter är det alltid kul att återupptäcka. Jag vet att de finns där, men det var något år sedan jag kikade ner där sist… Det finns så mycket fint där, i lådorna. Små ting som sparats i många år redan. Ett sönderplockat armband med oäkta berlocker. Ögon av glas, och några av plast. Fina knappar men knappt några som hör ihop. Och pärlor, alla dessa vackra pärlor…

Jag blir irriterad på mig själv för att där finns så mycket fint som inte används alls. De små pärlorna tar visserligen inte upp så mycket plats, men meningen med samlingen är ju inte att ”ha” utan att ”använda”. Använda är i princip alltid roligare än att bara äga. Ägandet är i själva verket helt ointressant för mig. Det kan vara kul att skaffa, hitta, upptäcka – men sedan ska det användas. Helst inom överskådlig tid. Så blir det ju inte alltid förstås, men målet är att skapa av de material jag har skaffat. Det är skapandet som gör mig lycklig.

Det får lov att bli några fler hjärtan helt enkelt.

Publicerat i Textilt skapande | Taggat , , , | Stängt för kommentarer

Färgglad

Happy Colour

Häromveckan hittade jag garnaffären Happy Color i Gamla stan, där gjorde jag stora ögon och små piruetter (inombords) av lycka. Jag antar att färgglad betyder att man är glad i färg, och att färger kan göra en glad.

Det är skönt att det finns sådana ställen i världen, och det är underbart när man hittar till dem. I en ganska avskalad industrilik lokal dignar krokar, lådor och hyllor under turkosa, rosa, gröna och orangea garner och trikåtåtar. Men inte bara garnerna gör affären till ett lyckopiller, utan den spraymålade soffan och borden med fastmålade, virkade dukar. Om det vore ett fik skulle jag be att få kontorsplats här. Jag gillar helheten med de handgjorda monsterdockorna (som man kan köpa), lapptäckskuddarna med budskap i rokokosoffan, ja hela den medvetet kitschiga inredningen.

Jag skulle gärna plocka en hel påse full med garn härifrån, men medveten om att tre påsar garn hemma tynger ner mig mer än lyfter upp, väljer jag bara ett enda nystan. Ett neonrosa, helt enkelt det som skriker högst i hela affären. Det är ett handfärgat Colinettegarn som heter Firecracker och består av 100% underbart ren och skär polyamid. Detta stoppas i en genomskinlig plastpåse som liksom gungar fram när jag går mot tunnelbanan.

Redan samma kväll påbörjas arbetet med en halsduk. Nu är det dags att kasta lite ljus ned i garngömmornas mörker. Kanske använda några av alla favoriter som sparats för bättre tider, från ett annat liv.

Jag har alltså lagt upp maskor för att sticka på en egendesignad halsduk. Mönstret består av 40 maskor rätstickning, fram och tillbaka på stora stickor (storlek 9). Min design, det vill säga det som gör halsduken galet speciell, är valet av garner. Inspirationen kommer från det neonrosa garnet, som är mer som ett fransigt band än ett stickgarn. Färgen är av den lysande nästan irriterande sorten som de flesta undviker, på alla sätt men alldeles speciellt när det gäller kläder. Men inte jag. Jag dras till den här färgen som en fluga till ljuset, speciellt nu när dagsljuset är så tunt och kortvarigt. Det är precis nu jag skulle behöva sätta mig i ett flygplan och fara på solsemester, men eftersom ingen resa är planerad får jag göra mitt bästa här hemma.

Ostickat garn är ett garn med en inneboende längtan, i alla fall i mig.

Länk: Butiken Happy color.

Publicerat i Betraktelser | Taggat , , , | Stängt för kommentarer

Tittar förbi och tänker efter

att skriva är svårt, punkt slut

Tittar förbi text i hanna, den här bloggen, och ser att det finns två spännande opublicerade och oavslutade inlägg sparade som ”utkast”. Det verkar handla om böcker. Spännande! Men när ska jag hinna skriva klart dem?

Hela det här projektet är ett utkast som inte avslutats, knappt påbörjats. Funderar på att ge mig själv ledigt, eller börja skriva på riktigt. Kan verkligen inte bestämma mig för någotdera riktning.

Tittar förbi min kompis Marias blog och läser om fina vantar som hennes mamma stickat. Maria har dekorerat dem. De är bara så fina, de yllebroderade fåglarna.

Sedan hoppar jag vidare (via en av länkarna i Marias länklista). Jag hälsar på Bodil i Finistère (Bodil Malmstens blogg hette Finistère) och blir kvar en stund. Blir jätteglad när jag läser om hennes nästa bok kommer handla om skrivandet! Bodil gör mig alltid lugn, och skrivsugen. Dessutom är metaskrivandet bäst! Kanske det enda sättet egentligen…

Publicerat i Skrivandet | Taggat , , | Stängt för kommentarer

Stickad rutig ruta

Black and pink checkered
Till min förvåning köpte jag en stickbok. Bara så där. Tog upp cash och fick den signerad av författarna som var på plats på HV på Kulturfestivalen. Det är den första jag köpt på många år, om jag nu någonsin köpt någon stickbok…

Men den här blev jag liksom förtjust i direkt, och redan samma kväll när jag kom hem började jag på sticka en provruta! Jag, sticka provrutor? Galet och något nytt, men det kändes rätt eftersom hela boken handlar om provrutor och uppmuntrar till lek med färger och mönster. Jag tror det är därför jag gillar just den här lilla boken så mycket. På HV hade de dukat upp ett helt bord med sina provrutor och rutorna liksom drog mig fram till bordet för att känna, peta, fråga. Och sen var det klippt, boken följde med hem.

Boken har det oglamorösa namnet Sticka flerfärgsstickning med lyfta maskor (skriven av Lotta Bengtson och Madelaine Jansson). Det låter tekniskt och svårt, men det är det inte. Efter att Madelaine visat mig hur man alltid lyfter maskorna som om man skulle sticka dem avigt kunde jag tekniken!

Jag gillar färger och enkla mönster som ränder, prickar och rutor mer än spetsstickning och avancerade beskrivningar. Jag gillar att kombinera två roliga färger mer än jag gillar att trixa med att räkna maskor och följa mönster.

Läs mer »

Publicerat i Textilt skapande | Taggat , , | Stängt för kommentarer

Textilkonstnärerna Raine Navin & Gunilla Skyttla

Eldinstallation i Sätergläntan

För ett par år sedan gick jag en broderikurs på Sätergläntan i Dalarna. Mina lärare var Raine Navin och Gunilla Skyttla, ett konstnärspar jag verkligen beundrar. De var anledningen till att jag valde att åka på kurs det året, trots min dränerade ekonomi. Jag är glad att jag gjorde det, för de har inte längre kursen Alla hjärtans gärna (i samband med Alla hjärtans dag), som de hållit så många år.

Det var genom boken ”En livs levande bok” (som min kompis Maria tipsade mig om) som jag kände till dem och blev ett fan. När jag läste den fick jag en känsla av att det var meningen att jag skulle läsa den, att det skulle få betydelse. Jag blev helt enkelt kär, speciellt i Skyttlas ”stygnskvättande” och hjärtbroderier. Det gick, efter den läsningen, inte att välja någon annan kurs. Boken fanns i Sätergläntans shop där jag förstås köpte ett exemplar. Den står numera, signerad, i min bokhylla, och hör till mina favoriter. Underbara konstverk och mycket inspiration.

Kursen var mer av upplevelse och inspiration än ”kurs” där kunskap förmedlades. Jag var inte helt förberedd, trodde kanske att jag skulle få lära mig nya stygn eller bli undervisad i komposition? Men det var bara att luta sig tillbaka och gilla läget. Det var där jag lärde mig att ”kurs” inte alltid betyder det man tror. Ibland är det bara meningen att det ska vara en upplevelse att minnas…

Det var smällkall vinter när jag tog tåget ned mot Dalarna, och det var som att sakta transporteras in i ett magiskt snölandskap. Sätergläntan, som är Hemslöjdens kursgård, låg inbäddad i meterhög snö och allt var magiskt vackert. På morgonen gnistrade området i solsken och de faluröda husen lyste välkomnande. I kurssalen, med utsikt mot en snötäckt skog, tände vi en brasa, fyllde varje bord med material och satte igång i långsamhetens tecken.

Vi fick höra poesi, klippa i papper, måla med färger, sy prickar, fylla golvet med prickar, minska och öka tyget vi sydde på och själva söka lösningar på framlagda övningar. Övningarna var förslag. Vi fick dessutom ta del av alla möjliga spännande ting som kom upp ur parets väskor. Bland annat en otäck nagelkaka och underbara textilier som de samlat och sparat under många år.

På SvtPlay finns just nu en dokumentär som man bara måste se. Den handlar om ett konstnärsparet Raine och Gunilla. Se den!

Hjärtligare människor träffar man sällan, och deras personlighet kommer fram väldigt fint i dokumentären tycker jag. Jag blev både glad, rörd och berörd. Jag är med ungefär 5 sekunder, eftersom den filmades samma år som jag gick kursen, som för övrigt var första gången jag gick en broderikurs och hittills enda gången jag varit på Sätergläntan. Det är jag som tänder på pappersinstallationen i skogen, utskickad i mörkret av Raine eftersom jag hörde till ”ungdomen”, i alla fall mer än de andra. Det var även jag som bar kaffekorgen under veckan.

Med en fackla i handen pulsade jag alltså genom den djupa snön bakom huset, och in mellan granarna där någon hängt upp en klädlina någon ljuv sommardag. På den hade vi tidigare på dagen hängt upp stora blädderblockspapper som vi gjort pappersklipp av. Dem försökte jag tända på, fast det var rätt svårt att få pappret att brinna i kylan. Men när det brann, speciellt i utklippta hjärtan, var det väldigt vackert.

Efteråt drack vi vin i brasans sken.

Missa inte dokumentären, om den går igen eller du får chansen att se den någon gång. Den heter Par i textilkonst.

Publicerat i Kultur | Taggat , , , | Stängt för kommentarer