För ett par år sedan gick jag en broderikurs på Sätergläntan i Dalarna. Mina lärare var Raine Navin och Gunilla Skyttla, ett konstnärspar jag verkligen beundrar. De var anledningen till att jag valde att åka på kurs det året, trots min dränerade ekonomi. Jag är glad att jag gjorde det, för de har inte längre kursen Alla hjärtans gärna (i samband med Alla hjärtans dag), som de hållit så många år.

Det var genom boken ”En livs levande bok” (som min kompis Maria tipsade mig om) som jag kände till dem och blev ett fan. När jag läste den fick jag en känsla av att det var meningen att jag skulle läsa den, att det skulle få betydelse. Jag blev helt enkelt kär, speciellt i Skyttlas ”stygnskvättande” och hjärtbroderier. Det gick, efter den läsningen, inte att välja någon annan kurs. Boken fanns i Sätergläntans shop där jag förstås köpte ett exemplar. Den står numera, signerad, i min bokhylla, och hör till mina favoriter. Underbara konstverk och mycket inspiration.

Kursen var mer av upplevelse och inspiration än ”kurs” där kunskap förmedlades. Jag var inte helt förberedd, trodde kanske att jag skulle få lära mig nya stygn eller bli undervisad i komposition? Men det var bara att luta sig tillbaka och gilla läget. Det var där jag lärde mig att ”kurs” inte alltid betyder det man tror. Ibland är det bara meningen att det ska vara en upplevelse att minnas…

Det var smällkall vinter när jag tog tåget ned mot Dalarna, och det var som att sakta transporteras in i ett magiskt snölandskap. Sätergläntan, som är Hemslöjdens kursgård, låg inbäddad i meterhög snö och allt var magiskt vackert. På morgonen gnistrade området i solsken och de faluröda husen lyste välkomnande. I kurssalen, med utsikt mot en snötäckt skog, tände vi en brasa, fyllde varje bord med material och satte igång i långsamhetens tecken.

Vi fick höra poesi, klippa i papper, måla med färger, sy prickar, fylla golvet med prickar, minska och öka tyget vi sydde på och själva söka lösningar på framlagda övningar. Övningarna var förslag. Vi fick dessutom ta del av alla möjliga spännande ting som kom upp ur parets väskor. Bland annat en otäck nagelkaka och underbara textilier som de samlat och sparat under många år.

På SvtPlay finns just nu en dokumentär som man bara måste se. Den handlar om ett konstnärsparet Raine och Gunilla. Se den!

Hjärtligare människor träffar man sällan, och deras personlighet kommer fram väldigt fint i dokumentären tycker jag. Jag blev både glad, rörd och berörd. Jag är med ungefär 5 sekunder, eftersom den filmades samma år som jag gick kursen, som för övrigt var första gången jag gick en broderikurs och hittills enda gången jag varit på Sätergläntan. Det är jag som tänder på pappersinstallationen i skogen, utskickad i mörkret av Raine eftersom jag hörde till ”ungdomen”, i alla fall mer än de andra. Det var även jag som bar kaffekorgen under veckan.

Med en fackla i handen pulsade jag alltså genom den djupa snön bakom huset, och in mellan granarna där någon hängt upp en klädlina någon ljuv sommardag. På den hade vi tidigare på dagen hängt upp stora blädderblockspapper som vi gjort pappersklipp av. Dem försökte jag tända på, fast det var rätt svårt att få pappret att brinna i kylan. Men när det brann, speciellt i utklippta hjärtan, var det väldigt vackert.

Efteråt drack vi vin i brasans sken.

Missa inte dokumentären, den finns här: Par i textilkonst, på svtplay.