Tillbaka till medeltiden

Medeltidsveckan 2019

I turistbroschyren jag läser står det att ”ingen kan låta bli att förälska sig i ön”. Kanske är det sant. Jag kan i alla fall inte låta bli att känna mig hemma när jag återvänder till Gotland. Det är högsommar och allting blommar. Varenda rosbuske prunkar i värmen. Stockrosorna vinkar välkommen i den svaga brisen från havet. Allt är precis så vackert (om än inte lite mer) som det turistbroschyren utlovat.

Parkeringsplatsen utanför muren är fullsatt. Alla är varma och svettiga och det luktar avgaser. Varenda uteservering verkar ha tripplat sina priser inför vår ankomst, men det berör oss lite. Vi är i alla fall här igen. Tillbaka i rosornas och ringmurens stad, fast i ett annat århundrade än tidigare år.Det är medeltidsvecka, något jag bara hört talas om tidigare. Det är ett jippo, en turistfälla, en låtsasvärld. Det är utklädda nördar precis överallt, det är historiebelästa sykunniga och utklädda 1800-talspirater om vartannat, hundratals barn med träsvärd eller ringkrans i håret – allt efter inövade könsroller. Det ligger en doft av brända mandlar, kanderade äpplen och grillade vildsvin övre hela marknadsplatsen när vi kommer fram, och i utkanten en svag lukt av hästbajs och tång.

På en innergård står två smeder och bankar på glödande järnstänger medan öl säljs i plasttunna ”krus” som man får behålla om man vill. En lång stund står jag vid den medeltida hårfrisörskans stånd, där man kan få sitt hår konstfärdigt flätat enligt tidens mode. Det finns mycket av fint hantverk i ben, keramik, läder och trä. Linne i stora balar för den som vill sy sin egen medeltida klänning (jag är inte ens frestad att dyka ner i det träsket) och detaljer att smycka sig med, allt från färdiga smycken till pärlor, bälten, amulettpåsar med runor i, verktyg och alla möjliga tovade och sydda hattar.

På matmarknaden musicerar fyra ryska kvinnor på trummor och flöjter, iklädda fantastiska gröna klänningar som för tankarna till frestande skogsväsen. Ingen är ännu satt i stupstocken, som tur är. Det är medeltid, men ändå inte. Under de flesta långa klänningar skymtar bekväma gymnastikskor från 2000-talet och i mångas händer är mobilen fortfarande klistrad.

Jag kan inte bestämma mig för vad jag egentligen känner inför spektaklet, men jag älskar att vara här just nu, just idag. Att gå längs kullerstensgatorna (i mina skönt ingådda gymnastikskor), att vara omgiven av skyddsmuren som skiljer staden från landet och som byggdes till stor del under 1200-talet, det vill säga för mer än 800 år sedan. Och den står fortfarande, till stor del oskadd, här för oss att imponeras av. Ringmuren mer än utklädda människor och marknadens dofter minner om vår gemensamma historia. Om svunnen tid. En tid då Stockholm fortfarande bara var en liten byhåla, då de flesta större städer antagligen var omringade av liknande murar, då småknytt hölls ute inte med böner utan med offer och respekt. Då slit och släng inte var att tänka på, då minsta skula togs till vara som mat till grisarna. Då ungarna passade sig själva och de flesta dog innan de fyllt 35.

Det är trevligt att vara på besök, om inte annat så som en alltid lika viktig påminnelse om hur enkelt livet är idag. Hur mjukt vi sover, hur varmt vi har det om vintern, hur bekvämt det är att handla pasta istället för att odla, skörda och lagra all potatis själv (speciellt i tider av torka). 

Det jag letar efter i mängden av människor finns inte. Det är kanske det som ingen vill ikläda sig? För var är alla de fattiga som tigger, människor i trasiga kläder och såriga händer? Det föreställer jag mig hör också medeltiden till. Här finns inget av den ”verkligheten”. Här är allt nysytt och helt och färgglatt. Lite som en saga för nutida barn. En vacker saga att vandra in och ut ur som man behagar.

Nej, själv kan jag faktiskt inte bestämma mig för vad jag känner inför att ha besökt medeltiden ”på riktigt”, efter att ha varit där och gått bland husen och människorna, att ha blivit erbjuden att klappa tama ”pestråttor” som en kvinna bar omkring i sitt förkläde, att ha druckit Salladins blaskiga kaffe och lyssnat till ljudet av medeltida musik. Men en sak är säker, jag förstår lockelsen många känner efter att få vara med, att smälta in, att bli en del av helheten, för det är pampigt och overkligt och nördigt och coolt på samma gång. Det är hälften saga, hälften skådespel.

Det är verkliga dofter, smaker och ljud. Det är vi nutidsmänniskor här och nu, speglade i ett där och förr. En dåtid sedd ur den kunskap vi grävt upp ur marken och kunnat läsa oss till. Det lilla vi vet förvandlat till en ny helhet. Det är minst sagt brokigt, levande, myllrande.

Det är gratis att stiga in på området (förutom den frivilliga obligatoriska stadsskatten som går att swisha in), men om du transporteras till medeltiden eller inte, beror nog helt och hållet på dig själv och hur öppet ditt sinne är.