Ingalunda död

Röda och vita tulpaner (foto copyright Hanna Andersson

Ingalunda död, utan levandes – i minnet.

Döden blev mer närvarande när du dog, och det är den fortfarande. Den är en del av mitt liv, lite som en sorglig och osynlig ton av gråvitt dis. Den skingras i solskenet men återkommer då och då, som en påminnelse. Du är den första som jag stått riktigt nära som ”gått vidare”, slutat leva, dött. Jag har haft sorg tidigare, både för djur och människor, men ditt liv var så sammanvävt med mitt eget och du var en del inte bara av barndom, ungdom och vuxenliv, utan av alla fina minnen. Julaftnar, födelsedagar, semestrar och utflykter. Du var en så stor del av mitt liv. Inte bara som vilken släkting som helst, utan som frände och livskärlek. Och som du säkert vet, du som förlorat nästan alla, när en sådan person dör, då förändras man. I alla fall har jag känt det så. 

När döden kommer blir det ett före, och ett efter, lika tydligt som när ett barn föds eller man flyttar till en ny stad. Eller för den delen, blir ihop med en ny kille – eller förlorar honom (också för alltid och lika hjärtslitande, men på ett annat sätt sorgligt). Allt det som var innan var ett liv, ditt liv, allt det som nu kommer efteråt, är något annat. Här: mitt liv utan dig. För pappa och hans syster: deras liv utan mamma. För mina kusiner: deras liv utan sin mormor. Sen finns dina barnbarnsbarn, som inte kommer minnas dig eller aldrig hann träffa dig. Jag hoppas deras föräldrar berättar om dig, om sina minnen. Alla minns på sitt eget sätt.

Jag minns dig, farmor. Du finns i mitt minne.

Livet före, livet efter. Jag hoppas att det är en tröst att du finns även i livet efter. På väldigt många sätt, trots att det idag är fem år sedan du dog.

Jag har stickat en schal med garner vi hittade hemma hos dig när du dött. Den har jag just nu på mig varje gång jag går ut (om det är tillräckligt kallt, för det är ren ull och den är så varm att jag bara kan ha den i minusgrader). På mitt arbetsbord finns du också, just nu. Jag jobbar med ett nålbrev av tyger ur en av dina samlingar, mestadels gulbleka och vita broderityger. Och i bokhyllan hemma hos mig står ett av de många fotografier du hade i din bokhylla, år ut och år in. Detta föreställer dig och farfar, sittandes tillsammans i en soffa jag inte minns. Båda tittar ner i ditt knä, för det är en av de första gångerna ni träffade mig. Ni var redan ”gamla” och jag var så liten. Jag tittar rakt in i kameran, eller antagligen mot pappa bakom. Du och jag har samma färger, vitt och rött. Farfar har en stickad brunbeige tröja, och mörka, tjockbågade glasögon. Jag var det första barnbarnet, och du var min bästa farmor. 

Du hade ett rött halsband med glaspärlor i flera lösa rader, på fotografiet. Jag tror det hänger bland mina kläder, någonstans i djupet av i min garderob.

Tavlan som skymtar bakom farfars huvud hänger bredvid min säng nu, den med ugglorna. Det glittrar ett leende på dina läppar när du tittar ner på mig, ett av få leenden som fångats på bild. Du tyckte inte alls om att bli filmad, fotograferad eller dokumenterad. Det struntade vi oftast i. Visste du inte hur vacker du var, genom hela livet? Från tiden innan jag föddes, av det jag sett på fotografier, och efteråt, när jag själv fotograferade dig så ofta jag kunde. Sista fotot samma dag som du dog, fast då märkte du det inte. Då sov du redan.

Du har inte ont längre och slipper oroa dig för allt möjligt. Du hann knappt märka att du ”flyttades ut” ur ditt hem och till ett annat, mer offentligt hem där personalen hjälpte dig med allt. Sedan gled du iväg, och jag vet att du var klar med livet. Du sa att du kände dig färdig, sedan länge, och bara väntade på slutet. Och det är ju förståeligt när man levt 96 år. Och då kom slutet, för dig och ditt liv – men inte för mig. Jag lever vidare och minns dig. Alltid, alltid.

Jag minns oss livs levande och tillsammans, medans kaffet puttrade i köket. Vi två, i ditt vardagsrum. Du tillbakalutat i soffan med slutna ögon, tyst och lyssnande. Jag vid pianot, spelandes din favoritmelodi. 

Amazing Grace, how sweet the sound, that saved a wreck like me. I once was lost, but now I am found, was bound, but now I’m free…