Vredesverk

Läser Vredesverk av Granström

Jag läste alldeles för få böcker förra året, enligt mig själv. Men av dem var tredje delen av krönikan om den femte konfluxen. Jag kämpade med bokens 570 sidor i tre månader, en av anledningarna till att antalet böcker blev ovanligt lågt skulle jag gissa. Det brukar inte ta mig så lång tid att läsa ut en bok, och om det känns som om det kommer att göra det brukar jag nog lägga ner och sluta läsa efter ett tag. Det kan ju inte vara så värst intressant om man inte ”kommer in” i boken? Om det är så stort läsmotstånd att veckorna går medans det känns som om man själv står och stampar, då måste det väl vara författarens fel, eller hur?

Men det är inte alltid hela sanningen. I detta fall inte alls sant. Jag tycker författaren Erik Granström är fantastiskt skicklig. Jag kan bara inte förstå hur en hjärna kan fungera på det här viset. Hur kan allt detta vara påhittat och hur i he-vete kan han hålla reda på allt? Det är för mig helt obegripligt!


Nåväl. Tillbaka till mig och mina problem, anledningen till att jag ofta börjar skriva. Jag vill härmed skylla på annat som orsaken till min läströghet. Tre andra hindrande fenomen, enligt nedan:

1) Att jag skaffat mig den oerhört dåliga ovanan att spela eller klicka runt i mobilen i sängen istället för att läsa innan jag ska sova, det är förkastligt men så enkelt. Mobilen (och flera andra saker i mitt liv) har gjort att jag förslöats, trubbats av, inte orkar tänka. Det leder till/från att inte ha regelbundna läsvanor. Jag har ingen naturlig lässtund (som att pendla t.ex), ingen skarp hjärna, ingen rutin. Allt det är en av orsakerna, jag slår ihop dem till en enda punkt, men det är den största. Låt mig bara säga:

– Det är inte du, kära roman, det är jag!

För det andra, 2) att detta de facto är en komplicerad roman (precis som de två tidigare delarna som jag också delvis kämpat med) med flertalet påhittade religioner, myter, seder och bruk, städer, öar, människor, konflikter, folkslag och samtida skeenden. När jag inte kommit in i boken har jag glömt hälften av vad som hänt de många karaktärerna och trots att författaren skickligt guidar mig tillbaka varje gång jag tvingar mig själv att börja om, är det ändå trögt att om och om igen börja om. Som att vara en nybörjare i en sport man vet att man kunnat och nu inte förstår hur man glömt…

– Jag kan det här, men fasiken, hur var det nu man gjorde?

Och slutligen och för det tredje, 3) det är ett rätt komplicerat språk vilket jag på grund av nummer ett och nummer två ibland inte kan tränga igenom. Nej, återigen jag ”skyller” inte på författaren Erik Granström, det gör jag faktiskt inte. Jag beundrar honom verkligen. Det är fasiken (vill skriva fucking men tänker att jag måste sluta skriva svengelska om jag absolut inte måste) ett helt amazing språk! Men nästan alla karaktärerna förutom vindhäxan Silvia Miranda har påhittade namn såsom den före detta generalen Praanz da Kaelve, Xelimogga (tatuerare från Kargom och Didra Dimagis morbror som letar efter färgen purpur) eller varför inte försöka säga kejsarinnans namn tre gånger i snabb följd: Heneguya av Trastamara, gift med Radassabar. Fast mina personliga favoriter är Grotebelia, Brior Brådfots piga, Perrima, den sista isdruiden från Marjura, och självklart Blatifagus, draken. Jag menar, Blatifagus, å vilken underbar karaktär – bara namnet är ju alldeles fantastiskt. Jag hoppas verkligen att han återkommer i sista boken som jag självklart också kommer att kämpa mig igenom.

Bara i huvudstaden Tricilve finns 37 platser angivna och numrerade på kartan längst bak i boken (ja, karta på försättsbladet säger väl vilken genre vi är i om du ännu inte gissat det) och förutom att beskriva städer, öar och orter ger författaren gärna historiska exempel som man aldrig vet om de är nämnda som anekdoter eller kommer att visa sig ha betydelse senare i historien. Och förutom allt detta är boken komplex på så sätt att en del av filosofin som presenteras är metafysisk, ibland matematisk och ofta orealistisk (med mina knapphändiga förkunskaper) i så mått att gudarnas väv inte förutsäger verkligheten utan är verkligheten, att en konflux kommer att ske, som beräknat eller eventuellt i totalt kaos, vad som än händer. Och en konflux är… ett skeende då världen spolas ren och börjar om, till ett visst mått, om jag förstått saken rätt. Jag ber om att få återkomma i ämnet.

Här är ett exempel som (enligt mig) är tungläst, eftersom det blandar militära termer, titlar och manövrar med påhittade orter och namn:

”Kondottiären Gaddagormgalds belägring av Soblak hade blivit annorlunda. Alla märke det och ingen gillade det […]. Katapultriktarna hade under tiden förberett blindskott mot de svaga punkter i murarna som kondottiären själv hade upptäckt, de partier som trakorierna dåraktigt fyllt med stenblock istället för med dämpande sant. Väggarna krossades också som spisbröd när attacken inleddes, men soldaterna hade inte ens behövt utnyttja bräscherna, utan funnit stadens portar öppnade av Skrevstötens infiltratörer när de väl kom fram. (170)”

Krigen och striderna är bara en chimär för att dölja det som är verkligt viktigt, styrt i stor del av en trollkarl (Shagul) som klonat sig själv över hela övärlden! Ja ni förstår, här händer det grejer som är svåra att sammanfatta i en eventuell recension, eller ens förstå i ett enkelt huvud. Jag kan dessutom inte recensera tredje boken i en serie av fyra böcker (där Svavelvinter och Slaktare Små kommer före) för det är emot mina recensentiska principer. Och egentligen minns jag knappt var äventyret började längre, men jag måste läsa vidare eftersom varje sida bjuder på något otroligt, något bortom vanliga sagor och fantasier – ja, något jag själv aldrig kunnat tänka ut eller ens läst om tidigare.

Fantasin är det i alla fall inget fel på, det är, som sagt, helt fantastiska beskrivningar av till exempel: genomskinliga vapen i glas. Berg och klippor som förutsäger framtiden, men som viskar så långsamt att endast de som bevakar det i århundraden kan sätta ihop och tolka meningarna. En drake (underbara, tjuriga, imponerande envisa Blatifagus!) som spelar schackliknande spel och pratar. Ett träd som blir ett skepp när det faller i vattnet, och som till viss del styrs av havsanemoner. Ett dolt bibliotek med böcker som i revolt skriker efter sina saknade läsare. Ja detta och mycket mer.

En ny figur i den här romanen är Uroboren, som till en början är helt genomskinlig på grund av att han suttit fängslad så länge att han nästan försvunnit. Det är tydlig att han kommer spela en större roll i sista boken, men även i slutet av denna roman framträder han allt tydligare ju längre man läser. Uroboren anlade till exempel, för länge sedan, en magisk stad, villvävarnas stad HOXOH, speglandets stad, med ett namn som kan vändas både lodrätt och vågrätt utan att ändras, och som ser likadant ut från vilket håll du än läser det. Det är en stad som du bara kan ta dig in till via en bro som visar sig bara när den behagar, och för de som har magin att se den. Det vill säga, staden är i ständig förändring på grund av all magi som lever och bubblar där. Bara de som är tillräckligt ”förryckta” som det uttrycks, kan se bron som leder över klyftan och in i staden.

När Uroboren kommer till den magiska staden första gången efter alla år, då insisterar en av hans följeslagare på att ”visa vägen” eftersom han växt upp i staden, och gått i skola där. Men efter bara en stund går han in i en dold vägg till fnitter från en likaså osynlig publik. Låt mig citera ett litet stycke till ur boken, bara för att visa hur fyllt av överraskningar texten hela tiden är. De fortsätter gå genom HOXOH:

”Med större försiktighet kom de utan vidare missöden ut på Lugna gatan just vid drömtydaren Parabellas sovstudio, en magins mästarinna som inte bara accepterade utan faktiskt krävde att studenterna skulle somna under hennes föreläsningar. Sovstadens dåsande fasader ledde dem under gäspningar vidare till en park, där glasvävare som bäst fyllde träden med sina spröda kristallfrukter. Hantverkarna förklarade entusiastiskt hur den publik som yrvaken trädde ut ur sömnkvarteren var den allra bästa, eftersom deras sinnen fortfarande dröjde kvar i drömlandets gränstrakter. Snart kom de tre vandrarna ut på de äldre esplanaderna som alla tycktes röra sig i motsols spiral uppför berget. Vatorion berömde den geometriska stadsplanen, men Uroboren kunde snart upplysa om att vägarna hade varit raka när de anlades och att vridningen orsakats av att spillmagin från många års oförsiktigt besvärjande hade fått hela klippan att röra sig runt sin lodaxel och att gatorna tvingats följa med. Eftersom spillmagi inte är samstämmigt med skapelsens rymdmått hade den för vana att kröka själva rummet, förklarade han.” (sid 268)

Och så här fortsätter det medan de tre rör sig genom staden. Små glimtar av fantastiska saker presenteras hela tiden, och jag bara älskar det.